Det finns människor som lever utan hund...

Jag har aldrig riktigt förstått hur det går till. Att leva utan hund. Att inte ha någon som vill gå ut på promenad, någon att träna med och sätta mål att uppnå tillsammans med. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Hur jag skulle kunna lära mig att gå promenad själv, att sova utan att någon suckar i ett hörn och vänder upp magen mot taket och spretar ut tassar och ben i luften. Hur skulle jag vara om han inte finns hos mig, vad skulle jag göra när allt bara blir tungt och jobbigt och svart... Jag vet att det finns andra runt om kring som är "mina" personer. Som stöttar och älskar mig, men det blir aldrig samma sak, aldrig på samma sätt. Det blir aldrig så. Länge har jag bävat för att Marabou ska gå ur tiden och lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Han som genom min svåraste tid lyssnade så snällt på varje ord jag sa. Som följde med mig på den där farliga branten där jag ett tag stod och funderade på om jag skulle orka leva. Han var vaken med mig på nätterna och tröstade mig på kvällarna. Han har på många sätt varit min hjälte och min styrka, och han har lärt mig allt som jag idag kan om hundar och hundspråk och träning. Han är ännu pigg och igång, finaste Marabou.

Nu finns istället en annan oro som inte försvinner. Elvis. Vissa dagar är han sig själv, nästan. Han busar och gör rackartyg, han skuttar och skäller, äter och dricker, sover och myser. I morse hade han nästan inte läckt någon urin alls, han var pigg och såg glad ut, kissade normalt och kunde gå på promenad som vanligt. Dagen innan dess var han en annan hund. Han orkade inte riktigt ut och gå. Han läckte så mycket att han nu använder en slags "blöja" på nätterna, och ute fick han försöka kissa nästan 10 gånger innan det tillslut blev en riktig stråle. Plötsligt utan anledning lägger han sig ner och flåsar som om han sprungit en mil. Hjärtat slår så det syns genom både hud och päls. Vid hjärtat, bröstkorgen, bakom armbågen har jag nu hittat knölar. Föst bara en som var lite större och så idag en till. De är mjuka och känns som muskelknutor fyllda med gelé. De sitter inte enbart löst i huden, men är inte fast i någon vävnad innanför direkt heller. Vad de är vet jag ännu inte. Men han mår inta bra. Jag mår inte bra. Ingen i världen borde må bra nu...

Han är bara sex år och har fått gå igenom så otroligt mycket. Många kanske tänker att han bara skulle få somna in, att han bara är en hund och att han mår bättre av att slippa lida. Och det är just det. Om han hade riktigt ont, inte åt eller drack, om han aldrig var pigg mer så skulle jag inte tveka fast det är ett sånt hemsk beslut. Men nu är det inte så. Ibland är han min Elvis. Som hoppas bland löven, visar upp sina leksaker, försöker sno min mat och blaskar vatten i hela lägenheten. ibland bara ber han om att få träna, eller busa och just då är han hur pigg som helst.

På torsdag ska jag till veterinären igen. Jag får köra hela vägen från Agebo, men helt ärligt så skiter jag i hur långt det är. Jag vill bara att han ska bli frisk. För vad vore jag utan hund, vad vore jag utan honom. Jag vet att jag måste ta reda på det en dag. En dag finns han inte till och då måste jag gå vidare, kanske med en ny hund och en ny utmaning, en ny vän. Men jag är inte redo för det än. Håll tummarna för oss, för att vi reder ut detta. För att han får några bra år av sitt liv då han slipper vara sjuk. Det finns människor som lever utan hund, men jag tror aldrig jag kan bli en av dem...