I helgen var vi hos Gabriella Rastad som är känd djurkommunikatör. Jag har tidigare varit hos djurkommunikatör med Marabou, men detta vara för rätt länge sedan. Elvis och jag behöver verkligen hjälp och detta kändes som en del i en process för att få honom friskare. Hon var väldigt trevlig och Elvis skötte sig bra, men många saker kom fram som var jobbiga att höra även om jag visste att de var sanna. För er som inte tror på detta med folk som kan prata med hundar så kan jag säga att ni skulle inte tvivla en sekund om ni varit med Elvis och mig där.
Elvis berättade direkt att han visste varför vi var där. Han berättade sedan utförligt om sina sjukdomar, om hur han hade två borrelia infektioner och att han opererats, att vi inte fått någon hjälp hos måna veterinärer, att han haft problem med prostatan och en massa annat. Det tuffaste för mig var att han själv inte kommer ihåg sist han var helt frisk och att han själv tyckt att det känts hopplöst. Han sa att han inte orkar och att det gör honom ledsen. Han sa också att han aldrig tröttnar på att vara ute i skogen, men att han blir besviken eftersom han bara orkar några minuter och sedan får ont och mår dåligt. Han berättar att han känner av sitt hjärta, något jag anat och varit rädd för, men inte fått bekräftat riktigt.
Han berättade om flytten och sa att han inte riktigt förstår hur det ska bli, men han förstår att det ska bli bättre. Han säger att han märkt att det finns mycket mer skog där vi ska bo nu och att han längtar dit. Han förstår också att det ska bli större utrymme och att det inte är i ordning än, men att det kommer att bli bra.
Jag blev ytterst lättad när han sa att han tycket Elin var okej. Han sa att hon hållit en medveten distans först, men att han förstår att hon tycker om honom och att det är bra som det är nu. Att jag skulle hälsa henne det. Han pratade också om sin "husse", om hur han känt sig så sviken och övergiven och han berättade att han förstod att de inte kan ses mer, men att han saknar tiden då det var "vi", även om vi är en ny familj nu. Han sa också att han tyckte hans mage fungerar bäst när jag lagar hans mat, så som jag gör ibland när han verkat väldigt dålig i magen. Det var en av de sakerna jag ville ha svar på.
De detaljer som Elvis berättade var inte bara sanna och otroligt väl beskrivna, utan de gav också en bekräftelse på att vi är på rätt spår nu. han sa att smärtat börjat avta, att han börjat känna sig lite piggare senaste veckorna och att han inte längre känner att han behöver sova bort hela dagarna. Vi kan inte ge upp nu, när han har haft ont nästan hela sitt liv, utan stöd har vi fått kämpa för att bevisa att han faktiskt är sjuk under den där glada och pigga ytan som man först ser när man säger hej till honom.
Det gör så ont att han har levt sitt liv med så mycket smärta och att jag inte lyckats stå upp för honom bättre. Men han har förstått att jag stått på hans sida och försökt så gott jag har kunnat.
Jag älskar honom så otroligt min vackra Elvis. Allt kunde varit annorlunda, men nu är det just såhär. Det spelar ingen roll vad vi tränar eller tävlar i för sport, om vi ens lyckas eller bara busar bort tiden. Jag vill bara inte att han ska må dåligt längre. Vi fortsätter kampen och ska nu följa de tips vi fått och leta reda på en av nordens bästa kiropraktorer för att korrigera Elvis rygg, vi har också fått tips på lite naturläkemedel som tillskott för immunsystem och hjärta, samt att jag ska kolla om vi kan förlänga behandlingen för borrelian efter Elvis egen önskan.
När det mesta av detta är borta ska jag se till att få göra nya prover, kolla hjärta och leder igen. Se till att få ordentlig kontroll av hans gång och hans muskler, sjukgymnastik och övningar att göra så han kan bygga upp sig igen. 6 år är ju ingen ålder på en setter. Inte en setter som heter Elvis i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar