Veckor som snurrar fort och samtidigt sååå långsamt!

Hej hopp!
Här händer det inte mycket vill jag lova. Eller jo, det gör det väl på vissa plan. Jobbet är mestadels kaos även om det också är väldigt roligt. Magen växer så det knakar, bebisen sparkar och vi väntar otåligt på den dagen då den ska få komma ut!

För Elvis del har det väl blivit lite skojigare i takt med att det blivit mer och mer vår ute. Han har varit med till Askur en hel del, både när jag varit där själv och när Elin varit med och promenerat. Jag måste snart sluta rida, något som gör mig lite ledsen eftersom det är en stor del av vardagen och en paus från allt annat som man går och tänker på om dagarna. Jag börjar få lite stor mage för att rida, det börjar kännas obekvämt och knöligt och rundorna blir med och mer bara korta skritt turer. Ibland har Elvis och jag åkt till stallet och bara tagit en promenad med Askur för att röra lite på oss och träffa honom.

Solen är framme allt mer och vi är ute på mer promenader. I veckan hoppas jag hinna iväg till stranden, har inte gått där sedan innan vintern om jag inte minns helt fel. Både Elvis och jag längtar till sommaren och vi har fått en mysig känsla när vi kunnat sitta på balkongen tillsammans med både Alfons och Milla som nu ärvt Marabous bur.

Att Marabou inte finns längre är overkligt och väldigt hemskt. Jag bröt ihop flera gången förra helgen då vi var i Agebo. Bara känslan av att komma dit utan att han är där, den är hemsk! På väggen i hallen har jag nu gjort en minnes tavla med bilder och han halsband som jag köpte när Elvis och jag var på utställning. Halsbandet var fullt av Marabouhår och luktade fortfarande som honom. Jag gråter fortfarande floder när jag tänker på honom. Härom natten drömde både jag och Elin om honom under samma natt, som om han vore här, nära oss. Det känns bra att han fortfarande finns med oss på något sätt.

Nu ska vi börja göra i ordning för imorgon. Jobbet väntar igen, men denna veckan är det inte min tur att jobba en massa extra, gjorde mitt förra veckan känns det som. Denna veckan får minsann ta och bli lugnare om jag ska orka i längden. Öppning i morgon och sen möte på kvällen, det är nog bara det!

Ha det fint och ta hand om era fyrfota vänner!

Efter allt som hänt...

Nu är han borta. Fina, underbara Marabou.
Det har varit en tuff vecka. Dels har jag jobbat mycket, fixat för föräldrasamtal och haft lönesamtal med chefen. Bråkat lite om lärarlegitimation och anställning och samtidigt försökt räcka till här hemma. Vara rädd om lilla magen och äta och sova bra. Det är inte alltid lätt. Ofta känns det som Elvis kommer i kläm och jag får dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag gråter över Marabou och över små dumma saker helt utan betydelse. Dåligt samvete över minskade aktiviteter och över att jag lägger min tid på annat än honom fast jag ju helst av allt skulle vilja ha energi att bara promenera, busa, spåra och träna.

Elvis tar väl det hela med ro som vanligt. Han verkar undra lite varför jag gråter och kommer gärna fram och sätter sig på mina fötter just då. Han vill så gärna trösta, men det är inte alltid det hjälper. Jag vet att han inte heller stannar för alltid och det gör mig också ledsen. Vi har i alla fall återupptagit kvällspromenaderna, så det är ju alltid något. Det blir bara en kvart runt något kvarter eller så, men det får mig ändå att känna att jag gör något bra för honom och för mig. Det får mig att tänka på kvällspromenaderna med mormor och Chiko för längesedan. Då vi alltid gick i mörkret, samma runda, sent på kvällen (tyckte man då i alla fall). Sen fick man honungsvatten och en apelsin som man skulle dela med Chiko. Det var verkligen tider det!

Jag har börjat minska på ridningen också eftersom jag haft lite ont i magen och troligtvis haft en urinvägsinfektion som kroppen själv tagit hand om enligt barnmorskan. Som tur är behöver jag inte ha något dåligt samvete över att Askur inte rör på sig. Julia som hade hand om honom innan har nämligen flyttat hit igen och kan rida någon dag i veckan så det känns lugnt.

Idag har Elvis fått vara ute en liten stund i skogen precis utanför. Sedan öppnade jag upp till balkongen och där han han stått och spanat in vad alla grannarna sysslar med medan jag lagat mat och fixat upp högtalare på väggen. Snart ska jag fixa hans päls och så ska vi vila en stund. Vi hoppas på att Elin vill med till Askur imorgon så kan vi turas om att rida och gå med Elvis. Det hade varit mysigt!

Ha det fint och ta hand om er!

Snart finns han inte längre...

Det blir lite svårare att andas. Plötsligt.
Mitt i all bebislycka och tankar på framtiden så stannar allt upp.
Nu är det dags.
Marabou är dålig. Han har varit dålig länge. Kanske för länge, jag har vetat att det varit dags länge nu.
I veckan sker det, troligtvis imorgon. Jag är inte där. Och jag är tom.

Jag var tretton år sommaren när han kom. Mitt helvetet med allt som jag kämpat mig igenom hade precis börjat, men just den sommaren var jag lycklig. Kanske mest för att han fanns. Och han var min på något vis. Sen kom solsken och ösregn, men vi gick i genom det mesta, ibland var vi arga på varann, men ofta hade vi bara glädje och kärlek i våra stunder. Han förstod mig och lyssnade, han skvallrade aldrig, han pratade inte skit som alla andra, han bara fanns. Snart finns han inte mer.

När vi flyttat hit kom han på besök. Han var grå i päls och på nosen. Tänderna stod åt lite alla möjliga håll. Våra trappor var en mardröm för honom, men han kämpade på. Vi var vid havet. Jag hoppas han minns det. Hur stort havet är och hur vi är små som myror i det stora universum som vi tillhör. Jag hopps han minns. Han såg så lycklig ut. För en stund fick jag bilden tillbaka i mitt huvud av den vän jag hade vid sjön de där första somrarna. Vinden som blåser, vattnet, solen och känslan av att vi på något sätt är oslagbara, orädda, obesegrade. Jag hoppas han känner så där inne någonstans. Odödlig till sista andetaget. Som vid havet.

Jag har så svårt att inse. Jag kommer aldrig få känna hans varma päls eller hans blöta nos mot min hand igen. Jag kommer inte ens vara med för att säga tack. Samtidigt kanske det är bra. För mig och min mage att jag inte bryter ihop helt. kanske är det bra att han inte minns mig som den som avslutade allt. Jag vill aldrig att han ser mig såhär ledsen igen, jag vill bara ha glada och ljusa minnen nu, jag vill att han ska tänka på mig så som han gjorde hon djurkommunikatören, Malin som alltid håller vad hon lovar. Och jag lovade aldrig att vi skulle vara odödliga, men jag önskade så oerhört att vi skulle få vara det.

Älskade, finaste Marabou. Något annat väntar dig nu. Jag vill berätta det för dig. Att mormor troligtvis redan "tappat" kakor under bordet i himlen, i väntan på dig. kanske sitter Månsan i hennes knä och längtar, hälsa dem från mig. Dit du ska finns inte onda leder, inte smärtsamma trappor, inga höga och otäcka ljud. Dit du ska väntar de som älskar och de som du kan älska. En dag möts vi alla där, det är en liten om än svag tröst. När vi alla är färdiga med vårt, så möts vi där.

Tårarna faller tungt och det blir svårare att andas. Mitt i alla vardagstankar ligger detta fakta som en dimma över allt annat. Att snart, snart, så finns han inte längre!