Regnet öser ner. Bakom mig ligger han som jag älskar, och älskat så länge. Han är snart inne på sitt sista dygn. Jag misstänker att han vet. Jag ser det i hans ögon att han har gett upp. Han vet att jag inte kommer rädda honom nu. Kan jag rädda honom? I ärlighetens namn så kanske det hade gått. Med alla pengar och alla undersökningar i världen så kanske det hade gått. Men vilket liv hade han haft då?
Han suckar djupt varje gång han flyttar på sig. I natt var vi ute flera gånger, så som så många nätter förut. Han är orolig och kissar tio gånger varje liten tur vi går ut. Varje natt vandrar han runt och påminner mig om att jag snart måste fatta ett beslut, och nu är det gjort. Han påbörjar strax sitt sista dygn, innan vi skiljs åt. Mitt hjärta vill bara att jag ska sätta mig och honom i bilen och fly, men min hjärna säger att det är dags. Det är verkligen dags.
Inga mediciner hjälper. Hans mage ger upp vid varje medicinförsök. Vi blir trötta och han blir ännu tröttare. Promenaderna är det enda han lever för, men när han överanstränger sig på dem får han sota för det flera dagar. Häromdagen kom han nästan inte nerför trappan och orkade inte ända fram till skogen innan han bajsade på asfalten. Allt detta bara för jag ville visa honom havet en sista gång. Han sprang bland vattnet, grävde i sanden och vinden blåste i hans numera kortklippta och slitna päls. Livet är inte rättvis, inte mot honom i alla fall.
Han har varit sjuk fler dagar än han har varit frisk känns det som. Ändå har han sällan klagat. Han har alltid varit så glad och tacksam. Han har älskat alla och tagit emot nya familjemedlemmar med en svansviftning trots att det nästan alltid betytt att han får mindre tid och mindre uppmärksamhet. Såhär i efterhand önskar jag att jag satt undan mer tid åt bara oss, men jag inbillade mig nog att jag skulle ha chansen att göra det längre fram…
I söndags var Norah och jag ute i skogen med honom. Han gick långsamt och bakbenen hängde inte med den något snabbare framdelen. Ändå lyser han upp när Norah ropar ”Evlis, Evlis kom!” Kanske är det det minnet jag bär med mig starkast. Hur han tog emot henne och älskade henne trots att hon ofta gjorde att han blev begränsad och inte fick lika mycket uppmärksamhet som innan. Vi har förklarat för Norah att han snart är borta. Vi kommer inte ha någon Elvis mer. ”Vovven botta, Evlis död” som om det vore det enklaste i världen för en tvååring att förstå. Kanske är det också det. Kanske är det lättare för henne att förstå och acceptera än vad det är för mig.
I mitt huvud är han fortfarande valpen som åkte bil med oss hem från Oskarshamn. Som bet sönder min värdefulla bibel och som åt morötter i sängen så det låg rester överallt när man skulle sova. För mig är han unghunden som lärde sig allt och ingenting på mängder och mängder av kurser, föreläsningar och träffar. Som fick sitt första CK i Ronneby och som såg så lovande ut tills sjukdomen kom. För mig är han Rallylydnads Elvis och Spår Elvis. För mig är han tryggheten i stora lägenheten efter ett uppbrott, den som förstod då livet bara var kaos och ätstörning. För mig är han den vackra och fina hund som ingen annan verkar se just nu.
För just nu, strax, strax, så är han inne på sitt sista dygn. Han som älskat och som har blivit älskad. Han som levt igenom uppbrott, sjukdomar, som sett mig lida och glädjas. På ett sätt har vi haft varandra alltid, men på ett sätt känner jag att jag svikit honom. Så många tillfällen där jag inte sett honom. På grund av osunda förhållanden och dåligt mående blev han ofta lidande och jag kan verkligen inte säga att jag har varit världens bästa matte alltid. Men jag tror och hoppas att han förlåter mig. För hur lång ifrån varandra vi än varit, så har han alltid varit min och jag har alltid varit hans.
Sista dygnet. Sista dygnet ska bli ett dygn av minnen och kärlek. God mat och mjuka klappar. Pälsen ska borstas och ögonen ska torkas. Vi ska ha det bra han och jag. Slutet ska bli det finaste som jag kan ge. För sån var han. Finast, snällast och helt utan sorger även om livet oftast ville annorlunda.
Jag hoppas så att det finns en himmel dit han kan komma. Återförenas med bästisen Lina, med brossan Marabou och med min älskade ängel och fina mormor. Jag viskar till honom att de tar hand om honom nu och jag ber att det är sant.
Strax, jag alldeles snart är han inne på sitt sista dygn…
