Det finns människor som lever utan hund...

Jag har aldrig riktigt förstått hur det går till. Att leva utan hund. Att inte ha någon som vill gå ut på promenad, någon att träna med och sätta mål att uppnå tillsammans med. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Hur jag skulle kunna lära mig att gå promenad själv, att sova utan att någon suckar i ett hörn och vänder upp magen mot taket och spretar ut tassar och ben i luften. Hur skulle jag vara om han inte finns hos mig, vad skulle jag göra när allt bara blir tungt och jobbigt och svart... Jag vet att det finns andra runt om kring som är "mina" personer. Som stöttar och älskar mig, men det blir aldrig samma sak, aldrig på samma sätt. Det blir aldrig så. Länge har jag bävat för att Marabou ska gå ur tiden och lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Han som genom min svåraste tid lyssnade så snällt på varje ord jag sa. Som följde med mig på den där farliga branten där jag ett tag stod och funderade på om jag skulle orka leva. Han var vaken med mig på nätterna och tröstade mig på kvällarna. Han har på många sätt varit min hjälte och min styrka, och han har lärt mig allt som jag idag kan om hundar och hundspråk och träning. Han är ännu pigg och igång, finaste Marabou.

Nu finns istället en annan oro som inte försvinner. Elvis. Vissa dagar är han sig själv, nästan. Han busar och gör rackartyg, han skuttar och skäller, äter och dricker, sover och myser. I morse hade han nästan inte läckt någon urin alls, han var pigg och såg glad ut, kissade normalt och kunde gå på promenad som vanligt. Dagen innan dess var han en annan hund. Han orkade inte riktigt ut och gå. Han läckte så mycket att han nu använder en slags "blöja" på nätterna, och ute fick han försöka kissa nästan 10 gånger innan det tillslut blev en riktig stråle. Plötsligt utan anledning lägger han sig ner och flåsar som om han sprungit en mil. Hjärtat slår så det syns genom både hud och päls. Vid hjärtat, bröstkorgen, bakom armbågen har jag nu hittat knölar. Föst bara en som var lite större och så idag en till. De är mjuka och känns som muskelknutor fyllda med gelé. De sitter inte enbart löst i huden, men är inte fast i någon vävnad innanför direkt heller. Vad de är vet jag ännu inte. Men han mår inta bra. Jag mår inte bra. Ingen i världen borde må bra nu...

Han är bara sex år och har fått gå igenom så otroligt mycket. Många kanske tänker att han bara skulle få somna in, att han bara är en hund och att han mår bättre av att slippa lida. Och det är just det. Om han hade riktigt ont, inte åt eller drack, om han aldrig var pigg mer så skulle jag inte tveka fast det är ett sånt hemsk beslut. Men nu är det inte så. Ibland är han min Elvis. Som hoppas bland löven, visar upp sina leksaker, försöker sno min mat och blaskar vatten i hela lägenheten. ibland bara ber han om att få träna, eller busa och just då är han hur pigg som helst.

På torsdag ska jag till veterinären igen. Jag får köra hela vägen från Agebo, men helt ärligt så skiter jag i hur långt det är. Jag vill bara att han ska bli frisk. För vad vore jag utan hund, vad vore jag utan honom. Jag vet att jag måste ta reda på det en dag. En dag finns han inte till och då måste jag gå vidare, kanske med en ny hund och en ny utmaning, en ny vän. Men jag är inte redo för det än. Håll tummarna för oss, för att vi reder ut detta. För att han får några bra år av sitt liv då han slipper vara sjuk. Det finns människor som lever utan hund, men jag tror aldrig jag kan bli en av dem...

Lite stressigt och lite tråkigt....

Det är lite svårt att hinna med att skriva, dessutom händer det inte så där jätteroliga saker här hos mig och Elvis när vi är i Växjö. Vi går promenader och tränar lite smått här hemma, annars är det mest vila och mys på madrassen här på golvet, matte är på förskolan om dagarna och städar lägenheten och pluggar på kvällarna.

Förra helgen när mamma och pappa var med i lägenheten i Halmstad fick vi en hel del gjort och det var väldigt mysigt med besök från både föräldrar och fina Marabou. denna helgen var Elins föräldrar och hälsade på. Jag var tyvärr sjuk några dagar och var inte så pigg på att fixa och dona. En hel del blev gjort ändå, och nu är lägenheten nästan klar när det gäller möblering och hyllor. Däremot finns en massa kvar att göra med att packa upp saker på rätt ställe, organisera och planera klädkammare, bokhyllornas innehåll och en massa sånt!

Trots regnet gav sig Elvis och jag ut i skogen i lördags för att röra oss lite och se oss om. Vi kom fram till åsen mitt i skogen igen, verkligen fina rundor där och benen får jobba för att komma uppför backarna. Elvis trivs med att ha nya lukter att nosa på och han kan springa lös nästan hela rundan. Det finns hästar och ännu mera hästar runtomkring, och en mängd ridstigar i skogen som följd på det. Bara att ta en stig och följa den så kommer vi alltid fram någonstans.

Elvis har börjat med kortison igen för att han verkat få mer och mer ont när vi slutade med den. Om några veckor ska vi förhoppningsvis få en tid hos sjukgymnast och veterinär samtidigt så ska vi planera vidare behandling. Imorgon är sista dagen med antibiotika, nervöst och se om kuren han ätit har räckt!

Nu ska vi ut en sväng innan det blir mörkt, sen blir det lite städning och lite plugg innan det är dags att göra alla kvällssysslor och sova! Bara några få veckor kvar här i lägenheten. Skönt, tycker både jag och Elvis!

Jobbiga dagar

Ska inte skriva för utförligt om detta som händer. det är lite för tungt att tänka på och jag har ännu inte riktigt bearbetat allt som händer med fina lilla Elvis än.
I helgen var vi hos Gabriella Rastad som är känd djurkommunikatör. Jag har tidigare varit hos djurkommunikatör med Marabou, men detta vara för rätt länge sedan. Elvis och jag behöver verkligen hjälp och detta kändes som en del i en process för att få honom friskare. Hon var väldigt trevlig och Elvis skötte sig bra, men många saker kom fram som var jobbiga att höra även om jag visste att de var sanna. För er som inte tror på detta med folk som kan prata med hundar så kan jag säga att ni skulle inte tvivla en sekund om ni varit med Elvis och mig där.

Elvis berättade direkt att han visste varför vi var där. Han berättade sedan utförligt om sina sjukdomar, om hur han hade två borrelia infektioner och att han opererats, att vi inte fått någon hjälp hos måna veterinärer, att han haft problem med prostatan och en massa annat. Det tuffaste för mig var att han själv inte kommer ihåg sist han var helt frisk och att han själv tyckt att det känts hopplöst. Han sa att han inte orkar och att det gör honom ledsen. Han sa också att han aldrig tröttnar på att vara ute i skogen, men att han blir besviken eftersom han bara orkar några minuter och sedan får ont och mår dåligt. Han berättar att han känner av sitt hjärta, något jag anat och varit rädd för, men inte fått bekräftat riktigt.

Han berättade om flytten och sa att han inte riktigt förstår hur det ska bli, men han förstår att det ska bli bättre. Han säger att han märkt att det finns mycket mer skog där vi ska bo nu och att han längtar dit. Han förstår också att det ska bli större utrymme och att det inte är i ordning än, men att det kommer att bli bra.

Jag blev ytterst lättad när han sa att han tycket Elin var okej. Han sa att hon hållit en medveten distans först, men att han förstår att hon tycker om honom och att det är bra som det är nu. Att jag skulle hälsa henne det. Han pratade också om sin "husse", om hur han känt sig så sviken och övergiven och han berättade att han förstod att de inte kan ses mer, men att han saknar tiden då det var "vi", även om vi är en ny familj nu. Han sa också att han tyckte hans mage fungerar bäst när jag lagar hans mat, så som jag gör ibland när han verkat väldigt dålig i magen. Det var en av de sakerna jag ville ha svar på.

De detaljer som Elvis berättade var inte bara sanna och otroligt väl beskrivna, utan de gav också en bekräftelse på att vi är på rätt spår nu. han sa att smärtat börjat avta, att han börjat känna sig lite piggare senaste veckorna och att han inte längre känner att han behöver sova bort hela dagarna. Vi kan inte ge upp nu, när han har haft ont nästan hela sitt liv, utan stöd har vi fått kämpa för att bevisa att han faktiskt är sjuk under den där glada och pigga ytan som man först ser när man säger hej till honom.

Det gör så ont att han har levt sitt liv med så mycket smärta och att jag inte lyckats stå upp för honom bättre. Men han har förstått att jag stått på hans sida och försökt så gott jag har kunnat.

Jag älskar honom så otroligt min vackra Elvis. Allt kunde varit annorlunda, men nu är det just såhär. Det spelar ingen roll vad vi tränar eller tävlar i för sport, om vi ens lyckas eller bara busar bort tiden. Jag vill bara inte att han ska må dåligt längre. Vi fortsätter kampen och ska nu följa de tips vi fått och leta reda på en av nordens bästa kiropraktorer för att korrigera Elvis rygg, vi har också fått tips på lite naturläkemedel som tillskott för immunsystem och hjärta, samt att jag ska kolla om vi kan förlänga behandlingen för borrelian efter Elvis egen önskan.

När det mesta av detta är borta ska jag se till att få göra nya prover, kolla hjärta och leder igen. Se till att få ordentlig kontroll av hans gång och hans muskler, sjukgymnastik och övningar att göra så han kan bygga upp sig igen. 6 år är ju ingen ålder på en setter. Inte en setter som heter Elvis i alla fall!

Veckorna går så fort så fort...

För några veckor sedan var det fortfarande sommar, idag inser jag att det verkligen är höst!

Jag har börjat på min nya VFU plats och Elvis har haft lite hundpass mitt på dagarna några dagar för att få komma ut och kissa. Helgen gick åt till att flytta alla möbler och lådor, så nu är vår lägenhet här i Växjö nästan helt tom! Elvis verkade något förvånad över att alla möbler bars ut genom dörren, men som vanligt tar han det hela med ro och bekymrar sig inte i onödan. I går var vi på rallylydnadsträning igen. Elvis har verkligen blivit en helt annan hund. Lugnare och stabilare och verkligen mer koncentrerad. Elvis och jag jobbar vidare på boxen och på att kliva åt vänster och komma till "fel" sida. Vi ska arbeta vidare på att kunna gå fot på den sidan. Dels för att det behövs för att komma vidare i rallylydnaden, men främst för att Elvis verkligen är i behov av att kunna röra sig på alla sätt för att stimulera muskler och hans gång.

Idag var vi hos hästen för att ta en runda i skogen. Elvis fick vara med, han blir så glad av att se hästarna, men han vill inte gärna hoppa ur bilen när den står parkerad mellan hagarna med elstängsel! Vi började rundan med jättefint höstväder, men avslutade med ösregn. Vi galopperade en bra bit hemåt för att skynda på lite, och både Elvis och Snotra verkade tycke det var jätteroligt! När vi väl kom hem var vi rätt blöta och kalla. Nu blir det vila och mys vid tv:n efter att matte packat några saker till helgen och fixat pluggandet färdigt!