Mitt i all bebislycka och tankar på framtiden så stannar allt upp.
Nu är det dags.
Marabou är dålig. Han har varit dålig länge. Kanske för länge, jag har vetat att det varit dags länge nu.
I veckan sker det, troligtvis imorgon. Jag är inte där. Och jag är tom.
Jag var tretton år sommaren när han kom. Mitt helvetet med allt som jag kämpat mig igenom hade precis börjat, men just den sommaren var jag lycklig. Kanske mest för att han fanns. Och han var min på något vis. Sen kom solsken och ösregn, men vi gick i genom det mesta, ibland var vi arga på varann, men ofta hade vi bara glädje och kärlek i våra stunder. Han förstod mig och lyssnade, han skvallrade aldrig, han pratade inte skit som alla andra, han bara fanns. Snart finns han inte mer.
När vi flyttat hit kom han på besök. Han var grå i päls och på nosen. Tänderna stod åt lite alla möjliga håll. Våra trappor var en mardröm för honom, men han kämpade på. Vi var vid havet. Jag hoppas han minns det. Hur stort havet är och hur vi är små som myror i det stora universum som vi tillhör. Jag hopps han minns. Han såg så lycklig ut. För en stund fick jag bilden tillbaka i mitt huvud av den vän jag hade vid sjön de där första somrarna. Vinden som blåser, vattnet, solen och känslan av att vi på något sätt är oslagbara, orädda, obesegrade. Jag hoppas han känner så där inne någonstans. Odödlig till sista andetaget. Som vid havet.
Jag har så svårt att inse. Jag kommer aldrig få känna hans varma päls eller hans blöta nos mot min hand igen. Jag kommer inte ens vara med för att säga tack. Samtidigt kanske det är bra. För mig och min mage att jag inte bryter ihop helt. kanske är det bra att han inte minns mig som den som avslutade allt. Jag vill aldrig att han ser mig såhär ledsen igen, jag vill bara ha glada och ljusa minnen nu, jag vill att han ska tänka på mig så som han gjorde hon djurkommunikatören, Malin som alltid håller vad hon lovar. Och jag lovade aldrig att vi skulle vara odödliga, men jag önskade så oerhört att vi skulle få vara det.
Älskade, finaste Marabou. Något annat väntar dig nu. Jag vill berätta det för dig. Att mormor troligtvis redan "tappat" kakor under bordet i himlen, i väntan på dig. kanske sitter Månsan i hennes knä och längtar, hälsa dem från mig. Dit du ska finns inte onda leder, inte smärtsamma trappor, inga höga och otäcka ljud. Dit du ska väntar de som älskar och de som du kan älska. En dag möts vi alla där, det är en liten om än svag tröst. När vi alla är färdiga med vårt, så möts vi där.
Tårarna faller tungt och det blir svårare att andas. Mitt i alla vardagstankar ligger detta fakta som en dimma över allt annat. Att snart, snart, så finns han inte längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar