Snart är det dax...

Elvis och jag ska snart iväg och tävla. Det blir vår första officiella tävling i rallylydnad och matte är hur nervös som helst. Känns omöjligt att tävla när nerverna inte fungerar ens på tanken av att tävla. Elvis och jag tränar på att gå hela banor, men det är så frustrerande att de fungerar kanonbra ena dagen och inte alls andra. Varför måste det vara så?!

Elvis var iväg i Rössmåla i helgen medan jag jobbade och kom hem igen igår. Marabou har varit hemma hos Elin under helgen, och det har varit skönt att ha hund här även om jag som alltid saknar ihjäl mig efter Elvis. I går var både Elvis och jag helt slut efter helgen, men idag skulle vi ge oss ut och testa de nya skylthållarna som pappa gjort. Det var jättefint när jag kikade ut genom fönstret, sol och vindstilla. Satte upp banan och försökte att tänka ut hur det skulle gå till på tävling. Precis när Elvis reser sig och vi ska börja träningen så börjar det blåsa. Alla skyltar som bara satt med en klädnypa blåste av!

Efter ytterligare ett försök att sätta fast skyltarna, med lite fler klämmor och lite häftmassa sätter vi igång och hinner några skyltar innan någon börjar smälla från huset bredvid oss. Lät som mattpiskor eller liknande. Elvis blev i alla fall jätteoroligt och började dra öronen bakåt, gå en bit ifrån mig och krypa mot backen. Helt hopplöst. Jag blev så ledsen och frustrerad att jag fick sätta mig ner och djupandas några minuter. Efter detta klickade jag åt ljudet några gånger och gav godis, vi tog några skyltar, men det fungerade inte alls och jag insåg att det bara var att ta upp skyltar och gå in igen. Kanske är det inte meningen att vi ska kunna träna och tävla Elvis och jag... Känns som om hela världen är emot oss ibland, med både sjukdomar, väder, oljud och tidsbrist... Nu går vi och lägger oss istället, ser på film och myser...

Tar upp träningen imorgon istället och hoppas att det för en gångs skull kan få fungera...