Dåligt samvete

Suck!
det är inte lätt att ha en glad setter som ska hållas stilla så mycket som möjligt.
Det känns som om vi ständigt bråkar Elvis och jag, han verkar bara bli låg och ledsen och jag blir bara frustrerad och får dåligt samvete!
I fredags blev det en väldigt lugn dag.
Elvis fick på sig sitt regntäcke och vi gick en varv runt campus, lugnt och stilla. Elvis förstår inte vad vi håller på med?! Han vill hoppa och springa, han vill hälsa på sina kompisar och gå i skogen. Matte försöker låta glad och göra denna tråkiga promenad rolig, men Elvis luras inte så lätt! Vi klickertränar lite, vi myser och Elvis får tugga på sitt ben på täcket i hallen.

Igår åkte vi till Agebo för att Elin och jag skulle på Kajsa Grytt i Kalmar. Det var skoj. Elvis fick vara ute i hallen, inte busa med Marabou, inte ut i skogen. Suck... det dåliga samvetet kryper närmre igen. Det är ju inte mitt fel att han måste vara stilla. Elvis ser på mig med stora ögon och för en sekund så undrar jag om han tycker sämre om mig nu, om han kan få för sig att jag inte gillar att umgås med honom mer?
Jag får dåligt samvete av allt nu. Dålig samvete av att säga till när han hoppar, när han skäller, när han vill upp i soffan. Jag får bara dåligt samvete av att veta att han inte riktigt förstår varför han plötsligt inte får springa och hänga med, som alltid.

Idag var vi på hundträffen. Det var kanske mer för min skull än för Elvis, men han var så otroligt duktig. Trots att han fick vara i koppel och sitta och kolla på, så skällde han nästan inte alls, han satt väldigt fin periodvis och hälsade på sina kompisar relativt lugnt i koppel. Kanske blev han lite trött i huvudet och fick känna lite bus-glädje ändå, även om han inte fick springa.

Nu ska Elvis få lite massage av mig, så gott jag kan och kommer ihåg hur man gör. Det blir i alla fall en slags kompensation för allt det andra som han saknar. Benet känns mer stabilt nu, han rör sig lite luftigare och vinklar det inte fullt så mycket. Jag hoppas att det blir bättre och bättre nu och att vi snart kan ge oss ut i skogen igen. Elvis behöver de där stunderna i skogen, och jag behöver dem nästan mer än vad han gör. Vad vore livet utan hund? Jag vet inte, men det känns som att jag aldrig vill få reda på det heller...
Här är en bild på Marabou inuti sin nya bur, han ligger i den rätt ofta nu, så det går verkligen framåt!