Vad har vi missat?

Utställningsdag.
Jag visste att det inte skulle gå bra för oss,
Elvis är inte fin,
han är operfekt och okorrekt.
Jag är så glad att han inte vet om det.
Idag var vårt sämsta resultat någonsin.
Jag håller god min för honom, för att han är min och för att jag älskar honom.
Inuti mig bubblar jag av känslor, som jag inte kan visa där.
Inte för alla dem.

Jag har inget hat mot uppfödare, eller utställare.
Jag tycker aldrig illa om dem som vinner, eller de som vi tävlar mot.
Jag förväntar mig inga mirakel.
Men jag har en frustration över hur vi tänker kring våra vackraste hundar.

Uppfödare har naturligtvis fler hundar,
det kan jag förstå.
Jag vet om att de som ställer för att få meriter, kunna avla och ta cert måste ha nya, fina hundar som de kan ställa. Jag är inte korkad, jag förstår det..
Jag kan dock bli så arg på hur kort tid en hund får vara ung, och intressant,
och jag blir så förvirrad över det faktum att Elvis nu ses som "gammal".

I bilen hem bröt jag ihop.
Det blev bara för mycket.
Tanken på att jag bara har Elvis, och att utställningarna är mitt störta intresse.
Jag kan inte bara byta mot en yngre hund, jag har inga hundar på lager,
och jag vägrar se Elvis som "klar" med det han ska få uppleva i sitt liv.
Kritiken vi fick stämmer bra. Hundarna som gick vidare var jättevackra, så det är inte det som gör mig arg, och framförallt ledsen.
Det är bara det att vi inte längre är välkomna.
För första gången någonsin kände jag idag att vi inte var välkomna i ringen.
Jag kände det som att Elvis likaväl kunde fått ett brunt band och inte blivit dömd alls.

Vad händer med alla hundar som är mellan fyra och sju år? Som tydligen inte är med i öppenklass, och inte heller är välkommen till veteranklass?

Sen känns det också som en orättvisa riktad mot mig, som någon verkar ha bestämt att just jag ska ha. Marabou som skulle bli min första riktiga tävlingshund råkade illa ut när han var valp och blev sen dess helt förstörd. Bara för att några bruksmänniskor skulle testa lite skotträning utan att förvarna. Sen kom min vackra Elvis och allt skulle bli så roligt -trodde jag. Ingen agilitytävling på grund av höfterna, så fort vi började öppenklass så ser domaren hans steg och han får gå ut med ett blått band (vilket var helt okej ändå), sen blir Elvis sjuk igen, får opereras två gånger, får förstörd päls, ett år till vila och rehabilitering och nu är han plötsligt både "gammal" okorrekt och inte välkommen.

Vi missade hans liv. Så känns det. Kanske är det därför jag gråter nu.
Jag ville aldrig ha en Champion, eller stå överst på en pall i SM. Jag ville bara hinna med att uppleva hans vackra hundliv med allt som det kunde bli.

Och nu har vi missat det.