Värme, träning och frustration

Ja, vad ska jag skriva idag.
Jag och Elvis har varit ute och tränat en runda ute på gräsplätten utanför. Det var inte det lättaste i denna kvava värme, med en trött hund och en trött matte! Jag insåg att jag har för få koner för att köra en hel bana, vilket redan vid banbygget gjorde mig sur. Sedan när vi skulle sätta igång så funkade nästan ingenting, jag missuppfattade flera skyltar och Elvis tappade koncentrationen om och om igen. Efter några försök blev det ändå okej, och vi började båda få upp humöret och motivationen. Problemet kvarstår dock med att Elvis trampar på skyltarna när vi ska vända 360 grader runt eller liknande. Han skuttar också helt otroligt när vi ska springa, och det känns inte bra att han vrider runt med sina bakben så som han gör. Jag försökte att gå banan utan belöning vid varje moment, men det gick sådär. han blir direkt slö, hamnar efter mig och slarvar med vart han ska sitta eller hur han ska utföra momenten. När vi körde med klicker och belöning gick det bättre, men då är han i stället så fokuserad på mig så att han glömmar att akta koner och skyltar! Aldrig kan det vara lite lagom med en glad setter!



Jag har hittat en hundförändring på Elvis rygg, mot svansroten. Det ser ut som en oval liten blåsa, helt hudfärgad och "slapp" har ingen aning om vad det är. I samband med all annan otur som Elvis har haft så förvånar det mig inte om något mer händer. Denna verkar dock varken gör ont, bli större eller förändras mer. När sommaren är över ska jag ta med honom till veterinären och få en grundlig undersökning av både rygg och bakben, med risk för att beskeden är dåliga. Helt ärligt så vet jag inte om jag kan hantera om något mer händer honom. Jag som efter att ha tränat Marabou så gärna ville ha en hund som jag kunde tävla och träna med livet ut, kommer det någonsin bli så?

Troligtvis är det jag som inbillar mig, men ibland ser han så trött ut. Han har blivit så omusklad rund höfter och rumpa, han går snett och hackigt ibland. Jag blir rädd. Rädd för att han ska må dåligt, för att jag inte gör tillräckligt. Jag vet att han inte har ont, jag har varit iväg på massage, jag pratar med veterinär och håller igång honom, han simmar, går promenader och får träna. Han är ju alltid glad! Det är så oerhört frustrerande att ha en hund som man älskar så mycket, och som man inte är 100% säker på hur han mår egentligen. Skulle ge vad som helt för att han skulle bli frisk i sina ben och muskler, men det förändrar inget. Vi har det vi har, han och jag. Därför njuter vi av att vara tillsammans och ibland försöker jag glömma bort att min lilla valp fyllt sex år.