Stranden, magsjuka och vardag

Nu var det ett tag sen sist och jag skriver några rader igen.
Elvis mår bra och är pigg och glad. Matte har dock varit lite krasslig och legat hemma hela veckan med mag/kräksjuka. Det har verkligen inte varit skojigt för någon av oss!

Sedan jag skrev sist så har vi hunnit med några vändor på stranden och några turer med Askur i skogen. Vädret har mestadels varit soligt och skönt, så vi har kunnat njuta av värmen och spenderat lite tid på balkongen med att plantera lite grönsaker, göra i ordning för katterna och ställa fram lite ris till påsk. Till helgen ska vi har grillpremiär med några Växjövänner. Då får Elvis vara hos Felicia, Linus och Freja, något som han säkert uppskattar lite extra nu när matte varit sjuk och tråkig den senaste veckan!

Har försökt fixa till Elvis päls så gott det går, men har nu äntligen tagit tag i det hela och bokat tid på Dogz. De hade dock dåligt med tider, så det fick bli om en knapp månad. Ska bli så skönt för både honom och oss att få lite ordning på både tassar, fanor och allt löst hår som just nu bara sticker ut lite här och där, tovar sig och är allmänt i vägen.

Nu ska jag snart försöka piggna till lite. Är bjuden på middag ikväll, och jag hoppas att jag orkar vara där en liten stund och vara trevlig i alla fall. Är inte van att vara så dålig i magsjuka, så det har verkligen tagit alla krafter jag har. Suck! Bara att ta nya tag igen.

Vi hörs!

Veckor som snurrar fort och samtidigt sååå långsamt!

Hej hopp!
Här händer det inte mycket vill jag lova. Eller jo, det gör det väl på vissa plan. Jobbet är mestadels kaos även om det också är väldigt roligt. Magen växer så det knakar, bebisen sparkar och vi väntar otåligt på den dagen då den ska få komma ut!

För Elvis del har det väl blivit lite skojigare i takt med att det blivit mer och mer vår ute. Han har varit med till Askur en hel del, både när jag varit där själv och när Elin varit med och promenerat. Jag måste snart sluta rida, något som gör mig lite ledsen eftersom det är en stor del av vardagen och en paus från allt annat som man går och tänker på om dagarna. Jag börjar få lite stor mage för att rida, det börjar kännas obekvämt och knöligt och rundorna blir med och mer bara korta skritt turer. Ibland har Elvis och jag åkt till stallet och bara tagit en promenad med Askur för att röra lite på oss och träffa honom.

Solen är framme allt mer och vi är ute på mer promenader. I veckan hoppas jag hinna iväg till stranden, har inte gått där sedan innan vintern om jag inte minns helt fel. Både Elvis och jag längtar till sommaren och vi har fått en mysig känsla när vi kunnat sitta på balkongen tillsammans med både Alfons och Milla som nu ärvt Marabous bur.

Att Marabou inte finns längre är overkligt och väldigt hemskt. Jag bröt ihop flera gången förra helgen då vi var i Agebo. Bara känslan av att komma dit utan att han är där, den är hemsk! På väggen i hallen har jag nu gjort en minnes tavla med bilder och han halsband som jag köpte när Elvis och jag var på utställning. Halsbandet var fullt av Marabouhår och luktade fortfarande som honom. Jag gråter fortfarande floder när jag tänker på honom. Härom natten drömde både jag och Elin om honom under samma natt, som om han vore här, nära oss. Det känns bra att han fortfarande finns med oss på något sätt.

Nu ska vi börja göra i ordning för imorgon. Jobbet väntar igen, men denna veckan är det inte min tur att jobba en massa extra, gjorde mitt förra veckan känns det som. Denna veckan får minsann ta och bli lugnare om jag ska orka i längden. Öppning i morgon och sen möte på kvällen, det är nog bara det!

Ha det fint och ta hand om era fyrfota vänner!

Efter allt som hänt...

Nu är han borta. Fina, underbara Marabou.
Det har varit en tuff vecka. Dels har jag jobbat mycket, fixat för föräldrasamtal och haft lönesamtal med chefen. Bråkat lite om lärarlegitimation och anställning och samtidigt försökt räcka till här hemma. Vara rädd om lilla magen och äta och sova bra. Det är inte alltid lätt. Ofta känns det som Elvis kommer i kläm och jag får dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag gråter över Marabou och över små dumma saker helt utan betydelse. Dåligt samvete över minskade aktiviteter och över att jag lägger min tid på annat än honom fast jag ju helst av allt skulle vilja ha energi att bara promenera, busa, spåra och träna.

Elvis tar väl det hela med ro som vanligt. Han verkar undra lite varför jag gråter och kommer gärna fram och sätter sig på mina fötter just då. Han vill så gärna trösta, men det är inte alltid det hjälper. Jag vet att han inte heller stannar för alltid och det gör mig också ledsen. Vi har i alla fall återupptagit kvällspromenaderna, så det är ju alltid något. Det blir bara en kvart runt något kvarter eller så, men det får mig ändå att känna att jag gör något bra för honom och för mig. Det får mig att tänka på kvällspromenaderna med mormor och Chiko för längesedan. Då vi alltid gick i mörkret, samma runda, sent på kvällen (tyckte man då i alla fall). Sen fick man honungsvatten och en apelsin som man skulle dela med Chiko. Det var verkligen tider det!

Jag har börjat minska på ridningen också eftersom jag haft lite ont i magen och troligtvis haft en urinvägsinfektion som kroppen själv tagit hand om enligt barnmorskan. Som tur är behöver jag inte ha något dåligt samvete över att Askur inte rör på sig. Julia som hade hand om honom innan har nämligen flyttat hit igen och kan rida någon dag i veckan så det känns lugnt.

Idag har Elvis fått vara ute en liten stund i skogen precis utanför. Sedan öppnade jag upp till balkongen och där han han stått och spanat in vad alla grannarna sysslar med medan jag lagat mat och fixat upp högtalare på väggen. Snart ska jag fixa hans päls och så ska vi vila en stund. Vi hoppas på att Elin vill med till Askur imorgon så kan vi turas om att rida och gå med Elvis. Det hade varit mysigt!

Ha det fint och ta hand om er!

Snart finns han inte längre...

Det blir lite svårare att andas. Plötsligt.
Mitt i all bebislycka och tankar på framtiden så stannar allt upp.
Nu är det dags.
Marabou är dålig. Han har varit dålig länge. Kanske för länge, jag har vetat att det varit dags länge nu.
I veckan sker det, troligtvis imorgon. Jag är inte där. Och jag är tom.

Jag var tretton år sommaren när han kom. Mitt helvetet med allt som jag kämpat mig igenom hade precis börjat, men just den sommaren var jag lycklig. Kanske mest för att han fanns. Och han var min på något vis. Sen kom solsken och ösregn, men vi gick i genom det mesta, ibland var vi arga på varann, men ofta hade vi bara glädje och kärlek i våra stunder. Han förstod mig och lyssnade, han skvallrade aldrig, han pratade inte skit som alla andra, han bara fanns. Snart finns han inte mer.

När vi flyttat hit kom han på besök. Han var grå i päls och på nosen. Tänderna stod åt lite alla möjliga håll. Våra trappor var en mardröm för honom, men han kämpade på. Vi var vid havet. Jag hoppas han minns det. Hur stort havet är och hur vi är små som myror i det stora universum som vi tillhör. Jag hopps han minns. Han såg så lycklig ut. För en stund fick jag bilden tillbaka i mitt huvud av den vän jag hade vid sjön de där första somrarna. Vinden som blåser, vattnet, solen och känslan av att vi på något sätt är oslagbara, orädda, obesegrade. Jag hoppas han känner så där inne någonstans. Odödlig till sista andetaget. Som vid havet.

Jag har så svårt att inse. Jag kommer aldrig få känna hans varma päls eller hans blöta nos mot min hand igen. Jag kommer inte ens vara med för att säga tack. Samtidigt kanske det är bra. För mig och min mage att jag inte bryter ihop helt. kanske är det bra att han inte minns mig som den som avslutade allt. Jag vill aldrig att han ser mig såhär ledsen igen, jag vill bara ha glada och ljusa minnen nu, jag vill att han ska tänka på mig så som han gjorde hon djurkommunikatören, Malin som alltid håller vad hon lovar. Och jag lovade aldrig att vi skulle vara odödliga, men jag önskade så oerhört att vi skulle få vara det.

Älskade, finaste Marabou. Något annat väntar dig nu. Jag vill berätta det för dig. Att mormor troligtvis redan "tappat" kakor under bordet i himlen, i väntan på dig. kanske sitter Månsan i hennes knä och längtar, hälsa dem från mig. Dit du ska finns inte onda leder, inte smärtsamma trappor, inga höga och otäcka ljud. Dit du ska väntar de som älskar och de som du kan älska. En dag möts vi alla där, det är en liten om än svag tröst. När vi alla är färdiga med vårt, så möts vi där.

Tårarna faller tungt och det blir svårare att andas. Mitt i alla vardagstankar ligger detta fakta som en dimma över allt annat. Att snart, snart, så finns han inte längre!

Ridning och hemmapyssel

Nu börjar det ju kännas som om det är vår, solen har skinit hela dagen och vi har kunnat njuta av våra promenader istället för att bara utstå dem. Elvis känns pigga och glad nu och har fått gå längre promenader och vara med hos Askur på lite kortare rundor. Imorgon ska vi iväg dit igen och hoppas att solen skiner då med.

Igår var Freja här och Elvis tyckte nog det var skojigt med dambesök. Elvis är också lite småkär i grannens hund Inka som dessutom löper. I veckan ska vi försöka ut och gå lite, så kanske träffar vi dem då i skogen och de får hälsa lite så Elvis blir nöjd. Förutom promenader och ridning blir nog veckan rätt lugn. Matte ska jobba mycket och har lite möten på kvällarna.

Sen senaste uppdateringen har Elvis fått en genomgång av pälsen och vi hoppas vi kan vänta ännu en månad innan vi skickar honom till Dogz på ny uppfräschning. Tänkte då att de kanske skulle få bada honom och fixa honom från början eftersom jag börjar tycka det är lite jobbigt att stå lutad över badkaret och tvätta honom. Så får han nog få fortsätta var kortklippt eftersom han verkar trivas bra med det och det varit väldigt smidigt nu i allt slask att inte få in för mycket jord, lera och skogsattiraljer.

Nu ska jag förbereda inför jobbet imorgon, sen ska Elvis borstas igenom innan det blir kvällspromenad och sen sovdags. Ha det fint!

Väldigt sega och kalla dagar

Ja, det blir glesare och glesare med uppdateringar här på bloggen. Detta beror på flera saker, dels så tar nya jobbet mer tid och energi och dels så är det ju som ni flesta redan vet en bebis på gång i familjen och detta gör att jag är lite tröttare och segare än vanligt. Kan väl erkänna att jag knappast är det bäste och roligaste matte att ha just nu om man heter Elvis. Det blir på sin höjd den vanliga sega promenaden runt i skogen och jag har bitvis så dåligt samvete att jag blir tokig. Jag tänker och hoppas att jag ska kunna bättra mig nu när det inte längre är kallt och blåser ute, utan faktiskt plusgrader.

Sedan sist har vi fått alla Elvis provsvar och det var några som var lite onormala och vi ska eventuellt boka in ett återbesök bara för att se så allt blir bättre. Elvis har också haft lite problem med att kissa igen och jag har därför beslutat mig för att testa utan medicinen några dagar. Det känns nämligen som om den hjälper för bra nu och han inte riktigt kan trycka ut allt kiss. Vi ska också byta till ett veterinärfoder i hopp om att det ska bli slut på dessa perioder av magsmärta och lös mage som varit fram och tillbaka. Har nu haft lagad mat till honom med ris och fisk, men kan inte hålla på med enbart det i alla evighet.

Idag har vi i alla fall varit en morgonrunda i skogen, även om det blev en kort tur. snart ska vi iväg och hämta lite babysaker som vi köpt begagnat och då får Elvis hålla sig hemma en stund. Senare idag hoppas jag att vi kommer ut en sväng till, för min del får detta milda väder gärna hålla i sig så snön försvinner, tror jag skulle bli mer motiverad att promenera längre då!

Hoppas allt är fint med er. Återkommer när jag kan och orkar och när hundaktiviteterna kommit igång lite mer igen!

Sedan sist

Oj, oj, oj... Nu var det en evighet sen jag uppdaterade. Blir inte så långt denna gången heller men kanske fyller på någon dag om jag får tid över. Det har hänt mycket sedan sist. Nyår har kommit och gått. Det var relativt lugnt med smällare i Agebo och det är vi väldigt tacksamma för. Här har det smällt lite efteråt, men inte alls som förra året utan bara något enstaka skott.

Elvis har fått gå promenader i koppel runt nyår ifall, ifall det skulle börja smälla. Nu känner vi oss dock rätt lugna på den fronten. Vi har varit hos hästen en del, ridit i skogen i lugn takt och bara slappat. Förra helgen var vi iväg på My Dog i Göteborg. Det var riktigt roligt men man blev trött fort i detta vimmel av allt folk och alla fina hundar. Vi fikade lite, såg på lite av utställningarna och kollade runt bland alla prylar. Matte handlade dock inget eftersom det enda hon var på jakt efter var fyllda märgben, något som inte fanns.

Sen gick veckan fort, matte började nya jobbet och har känt mig lite sliten men har ändå haft det bra. Elvis däremot har blivit sjuk och matte har varit jätteorolig. I tisdags fick han diarré och den ville inte ge med sig. sedan i torsdags natt fram tills i söndags var jag ute med honom varannan timme och det blev samma resultat varje gång. Han pep och kvad och kunde inte finna någon ro. I söndags gick det inte längre med alla huskurer i världen så vi fick åka in. Vi kom till Helsingborg redan vid nio, och det var bra för senare blev väntrummet helt fullt med patienter. De tog prover, kände och klämde, tog febern och ställde massor av frågor. Tillslut kom vi där ifrån med en massa medicin och många tusenlappar fattigare. Det får det helt enkelt vara värt. Sedan i går har han bara bajsat en gång, visserligen rätt löst, men ändå. De smärtstillande sprutorna vi fick att ge under tungan är inte så populära, men fungerar bra och Elvis kan äntligen slappna av lite. Tillsammans med skonkost och en ny burkmat, bakterier för magen, penicillin och smärtstillande är det nu äntligen på väg åt rätt håll. Febern är borta och Elvis äter igen. Det enda som oroar matte är att han inte dricker?! han som älskar att blaska i vattenskålen och som vanligtvis kan dricka flera skålar om dagen... Får avvakta lite och ge vatten i spruta i munnen till honom ibland, hoppas så att det kommer igång snart.

Nu ska jag snart till jobbet och måste hinna ut med Elvis innan dess.
Ha det fint!