Ridning och promenader

Hej och hå!
Veckorna går så fort så fort och det händer mycket här hemma.
I onsdags var Elvis med hos nya hästen som jag ska börja ha hand om. Det var riktigt spännande att se hur de reagerade på varandra, men det var helt odramatiskt. Askur, som han heter, bara tittade lite snabbt på Elvis och sen var det färdigt. Elvis är ju så van vid hästar att han inte verkade reflektera över att det var en ny häst. Kanske är det lite häst som häst i hundens värld?!

Förutom ridningen så håller jag igång Elvis promenader om dagarna, vilket är nyttigt för både honom och mig. Vi går både i skogen och på vägarna runt samhället. Ibland har det blivit riktigt tidiga morgnar och då suckar både Elvis och jag lite extra innan vi tar tag i promenaderna. På morgonen och kvällen går vi annars en kvart runt kvarteren eller runt skogen bakom huset, det är helt perfekt för att Elvis ska hinna kiss och bajsa, få röra på sig lite och jag hinner sträcka ut ben och rygg som jag haft problem med senaste tiden.

Torsdagen var jag hos kiropraktorn och fick en hemsk behandling där det knakade i varje del av rygg och nacke. Hemskt obehagligt, men så välbehövligt. Nu ska jag på återbesök på tisdag, och hoppas att det sista onda i ryggen kan lossna så jag kan röra mig, träna och sova ordentligt igen. Om bara ryggen blir bra så ska jag komma igång med mina joggingrundor igen och nu är Elvis tillräckligt pigg för att hänga med också!

Imorgon ska jag till Askur igen, är dock inte säker på att Elvis får hänga med, kanske ska vi rida en längre runda och då vet jag inte om han orkar riktigt. På söndag tänkte jag träna lite rallylydnad och hoppas att vi kommer igång med det igen. Nästa vecka är det fullt med intervjuer, möten och annat för matte, så vad som händer i form av hundaktiviteter återstår att se.

Ha en fin helg allihopa, ta hand om er!

Hos sjukgymnasten

Tänkte bara göra en kort uppdatering om besöket hos sjukgymnasten. Elvis och jag var uppe tidigt för att komma iväg i tid. Det var en ny väg för oss att köra, så jag var lite nervös över att inte hitta!

Vi kom fram i tid och fick träffa sjukgymnasten som började med att kolla hur Elvis gick. Sedan fick han och jag komma in på rummet och där berättade jag lite om Elvis och om han borrelia, den tidigare skadan och medicineringen han går på nu. Elvis blev undersökt med värmekamera och sedan börja de hon mäta hans muskler, känna igenom benen och nacken och sedan ryggen.

Det positiva var att hon inte alls märkte av hans dåliga höfter och hon sa att haslederna var helt okej. Dock har han en rejäl låsning i ländryggen och problemen sitter rätt långt ner i musklerna så det var jobbigt för Elvis att ligga stilla då han behandlades. Om två veckor ska vi dit igen och fortsätta behandla honom. Redan nu kan jag se att han går smidigare, lite av stelheten i ryggen har lossnat och han verkar väldigt avslappnad här hemma nu!

Efter både en all behandling, massage och laserbehandling så fick han ligga på en vibrationsplatta och det var lite läskigt först. efter några minuter vande han sig och somnade till slut på plattan trotts att det brummade och skakade under honom.

Känns kanon att få så underbar hjälp och att se så fina resultat redan nu. Dyrt och långt att köra, men får det honom pigg igen så struntar jag faktiskt i det!

Ha det fint!

Dagarna går fort, fort...

Blir lika panikslagen varje gång jag hör någon säga att det snart är julafton. Visserligen förstår jag ju att det är sant, men det finns så mycket som ska hinnas med innan dess. Dels ska Examensarbetet bli klart, och det går ju rejält framåt med den, men intervjuerna måste fortfarande göras vilket blir det jobbigaste och mest tidskrävande tror jag. Elvis tycker det är lite tråkigt att bara ligga och se på när jag skriver, funderar, suckar, slår upp i böcker och sedan skriver igen, men sånt är livet.

Imorgon ska Elvis iväg till sjukgymnasten och jag hoppas verkligen det ska gå bra och att vi får användbara tips på hur vi ska göra här hemma också. Vi har hållit igång promenaderna varje dag ca 30-40 minuter och gått en 10 minuters promenad varje morgon och kväll. Elvis verkar bitvis få bättre flås och kondition, men samtidigt verkar ha ha ont vissa kvällar, har kluckar om höftleder och i ryggen. På flera sätt kan jag se att han rör sig smidigare och verkar gladare och mer koncentrerad, men sen kommer det också bakslag då han läckt en massa urin under natten, inte finner ro att vila på kvällen och ibland snubblar han till ute så jag tror han ska gå omkull. Det är verkligen ingen rak väg upp utan går i stora vågor upp och ner. Känslomässigt är det väldigt jobbigt, samtidigt som vi kommit in i en rutin nu, med hasledsskydd, blöja och mediciner. Sånt som man aldrig skulle vilja behöva men som ändå varit avgörande för oss nu!

De senaste dagarna har det blivit mest koppelpromenader eftersom skogen varit så lerig och blöt. Vi möter hästar och andra hundar och människor som hälsar glatt. Det känns härligt. Däremot saknar jag hundvärlden och de hundmänniskor som jag hade i Växjö. Här känns hunderiet och ofta även hästägandet som ett företagande, där man driver mot någon slags produkt eller vinst som verkar helt orelevant för mig. Jag upplever att det finns människor som verkar sätta den tanken om ett specifikt mål framför det underbara med djuren -nämligen kontakten med andra som är intresserad av precis samma sak som du! Jag saknar den personliga kontakten och det avslappnade samtalet som kunde handla om vad som helst bara det var hundrelaterat!

Om allt går bra hos sjukgymnasten imorgon så hoppas jag att han ska kunna hänga med till hästen på onsdag. Kanske blir det inte direkt någon runda i skogen eftersom jag tänkte lära känna Askur lite först och rida på ängen. men då kan de i alla fall hälsa på varandra, Elvis kan få springa lite lös och kanske kan vi avsluta med en kort runda så Elvis får lite motion med.

Nu ska jag fortsätta med skrivandet och kanske också hinna slappa lite i soffan och göra ingenting... Det är ju trots allt söndag!

Här bor vi nu...

Ja, det börja väl smälta in nu, att vi inte längre har kvar någon lägenhet i Växjö och att vi ska skapa ett liv här. Det är så mycket på gång hela tiden att jag inte riktigt hinner med att tänka och ta in allt. Jag skriver på examensarbetet och försöker styra upp studierna så allt blir klart i tid. Jag söker jobb och bokar in möten och besök både där och där, ena dagen veterinär och sjukgymnast till Elvis, andra dagen möte med handledare och anställningsintervju.

Idag har vi varit ute och gått med en ny bekant och Elvis fick träffa en ny hund vilket så klart alltid är roligt. Elvis har haft lite träningsvärk de senaste dagarna och igår kväll verkade det som om det var höften som spökade. Idag verkar han dock pigg och vi fortsätter försöka oss på den ökande motionen i hopp om att han ska bygga muskler och få mer ork.

Vi har hela familjen kommit rätt bra i ordning här nu och börjar få koll på alla grejer igen efter att allt legat i lådor i en enda stor röra. Katterna verkar rätt okej med lägenheten och Alfons är lycklig över att vi har en uteplats som nu gjorts kattvänlig där han kan sitta och kolla på fåglar och flygplan. Milla däremot är så där påfrestande kaxig inne, men sekunden som hon kommer ut blir hon nervös och skakar som ett asplöv! I morse var vi i alla fall ute allihopa på balkongen och åt frukost i solen (Ja det var faktiskt sol). Mysigt och väldigt bra sätt att starta dagen på!

Igår var jag hos hästen som jag ska rida och det kändes jättebra. Det är en väldigt speciell och egen valack som inte alls påminde om Snottra, men jag gillade honom ändå. Det är mycket häst att lära känna och kommer nog ta ett tag, men jag fick i alla fall till tölten en bit igår och han verkade inte allt för trött på mig när jag åkte där ifrån. Förhoppningsvis kan Elvis hänga med om några veckor och i alla fall hälsa på hästen och skritta en sväng.

Nu ska vi spendera resten av dagen och kvällen med lite tråkigt dataarbete och lite förberedelse inför intervju imorgon, sedan blir det kaffe och mys i soffan, Elvis ska få pälsen borstad och sen blir det någon promenad innan läggdags också. Hoppas på att kunna skapa fler kontakter i Halmstad närmsta tiden och att framtiden ska kännas lite klarare när jag fått koll på jobb och ser ett avslut på studierna...

Ha det fint och ta hand om er och era hundar!!

Motionsökning för både matte och hund

Nu går vi in i en ny period Elvis och jag. Efter att det äntligen går framåt med hans sjukdom och minskningen av mediciner, så börjar vi nu att röra på oss mer för att se om han kan bygga upp lite muskler och kondition igen.
Första veckan varvar vi med 30-40 minuters promenader i rask takt och ser hur det tar sig uttryck på Elvis gång och flåsandet.

Idag var vi ute en dryg halvtimme både i koppel och i skogen. Elvis blir trött när han springer, men det känns verkligen som om han snubblar mindre i alla fall. Jag hoppas att vi kan bygga upp konditionen och att det ska göra så att hans allmänna ork blir bättre och så att hans andning blir lugnare.

Nästa vecka är det dags att börja med sjukgymnastiken. Det ska bli spännande och lite nervöst, men veterinären har sagt att hon verkligen gör under med hundar som haft problem en längre tid. När vi varit där några gånger och det kanske är dags att gå vidare, så hoppas jag kunna börja på hundsimmet så att han får röra sig i vatten. Dels för att han älskar att simma, och dels för att det är väldigt skonsamt att träna i vatten!

På onsdag ska matte träffa hästen hon kanske ska hjälpa till med nu i nya orten. Elvis kommer att få följa med om allt fungerar bra och han får upp sin kondition. Det ser jag verkligen fram emot. Att springa med hästen blir naturligt för honom eftersom han då slipper långsamma koppel promenader där han måste ta ministeg för att inte dra. Det är också kanon om jag kan rida i lite terräng i skogen så att han får lyfta på benen ordentligt.

Matte skriver nu på sitt examensarbete och Elvis kommer bli bortskämd som har någon hemma hos sig hela tiden. Dock ska jag på anställningsintervju på fredag och kanske, kanske kan jag jobba någon dag i veckan fram tills jag tar examen, vilket hade varit underbart för ekonomin! När det väl blir dags att jobba på heltid (förhoppningsvis) så ska vi fixa hundvakt/dagis till Elvis de dagar då det blir för lång tid ensam hemma. Det finns hundrastare här också som vi hört av oss till och som verkar kanon, så vi får väl se hur vi gör med det...

Närmsta veckan fortsätter vi med promenaderna och kanske tränar vi lite rallylydnad någon dag om vädret håller sig okej. Hoppas ni har det fint! För er som hittar hit, men inte kan anmäla er till nya facebook gruppen "Hundhimlen i Halmstad" så vill jag bara säga att facebook just nu verkar ha problem med sidorna, du kan alltså kanske inte lägga till dig i gruppen. Men hör av dig här eller leta reda på mig på facebook, så löser det sig!

Adjö Växjö...

Det har varit en tuff tid för mig och Elvis och därför har uppdateringarna här blivit desto färre. Nu har vi sagt adjö till Växjö och lägenheten där. Det var med blandade känslor som jag lämnade den tomma lägenheten och åkte till Halmstad. Trots det som varit tufft och riktigt trist i Växjö så har det också funnits positiva saker där för oss. Det var där som jag blev frisk för första gången och började ett mer vuxet liv. Det var där Elvis och jag började träna rallylydnad på riktigt, vi skaffade oss hundvänner och var på utställningar. Vi lärde känna nya hästar och var ute på nya stigar. Vi växte ihop och skapade oss ett nytt hem efter allt som varit tidigare. Vi fick en ny familj och blev fler i lägenheten. Vi förlorade också en familjemedlem och fick bearbeta förlusten av finaste Månsan som fick leva i tretton år innan hon somnade in.

I torsdags var Elvis och jag hos veterinären igen. Han tyckte inte att knölen var något att direkt oroa sig för, även om matte ändå är lite bekymrad. Knölen växer fortfarande och blir hårdare, och jag kommer nog fråga om den igen nästa gång vi är där. Det positiva med besöket var att ultraljudet över urinblåsa och prostata visade sig se helt normalt ut. Inga tjocka väggar eller förstorad prostata, inga onormala tecken i urinblåsa. Bra! Nu ska Elvis börja på sjukgymnastik och så får vi se vad det kan göra för hans gång och snubbligheten, samt om hans muskler i ryggen kan bli bra igen. Jag letar kiropraktor för fullt, men hittar ingen i närheten av oss. Den närmsta som verkar vettig gör besök i Göteborg, vilket trots allt är en bit iväg!

Vi börjar nu minska på kortisonet och kapslarna med medicinen för immunförsvaret har han tagit den sista av. Nu minskar vi kortisonet långsamt och hoppas det fungerar bättre än sist vi skulle sluta med det. Elvis sover fortfarande med skyddet på nätterna och läckandet av urin varierar mycket utan att jag finner någon orsak eller något samband med vad vi gör på dagarna. Det är väldigt frustrerande, men han far i alla fall inte illa av det själv utan verkar helt okej med skyddet på nätterna.

Idag var vi ute i skogen för att gå en sväng. Det var lerigt och väldigt blött, men skönt att vara på plats och lära känna den nya miljön. Ska försöka ta fler bilder och visa lägenheten, Elvis nya stora bur och familjen här hemma. Det kommer finnas mer tid för sånt nu, när jag slipper pendlingen, slutstädning och en massa orosmoment som funnits senaste månaderna. En stor sten föll från hjärtat när jag kommit in i nya lägenheten och insåg att jag bor här nu. En stor med hela familjen. Underbart. Blir Elvis bara friskare och piggare nu är jag världens lyckligaste!

Det finns människor som lever utan hund...

Jag har aldrig riktigt förstått hur det går till. Att leva utan hund. Att inte ha någon som vill gå ut på promenad, någon att träna med och sätta mål att uppnå tillsammans med. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Hur jag skulle kunna lära mig att gå promenad själv, att sova utan att någon suckar i ett hörn och vänder upp magen mot taket och spretar ut tassar och ben i luften. Hur skulle jag vara om han inte finns hos mig, vad skulle jag göra när allt bara blir tungt och jobbigt och svart... Jag vet att det finns andra runt om kring som är "mina" personer. Som stöttar och älskar mig, men det blir aldrig samma sak, aldrig på samma sätt. Det blir aldrig så. Länge har jag bävat för att Marabou ska gå ur tiden och lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Han som genom min svåraste tid lyssnade så snällt på varje ord jag sa. Som följde med mig på den där farliga branten där jag ett tag stod och funderade på om jag skulle orka leva. Han var vaken med mig på nätterna och tröstade mig på kvällarna. Han har på många sätt varit min hjälte och min styrka, och han har lärt mig allt som jag idag kan om hundar och hundspråk och träning. Han är ännu pigg och igång, finaste Marabou.

Nu finns istället en annan oro som inte försvinner. Elvis. Vissa dagar är han sig själv, nästan. Han busar och gör rackartyg, han skuttar och skäller, äter och dricker, sover och myser. I morse hade han nästan inte läckt någon urin alls, han var pigg och såg glad ut, kissade normalt och kunde gå på promenad som vanligt. Dagen innan dess var han en annan hund. Han orkade inte riktigt ut och gå. Han läckte så mycket att han nu använder en slags "blöja" på nätterna, och ute fick han försöka kissa nästan 10 gånger innan det tillslut blev en riktig stråle. Plötsligt utan anledning lägger han sig ner och flåsar som om han sprungit en mil. Hjärtat slår så det syns genom både hud och päls. Vid hjärtat, bröstkorgen, bakom armbågen har jag nu hittat knölar. Föst bara en som var lite större och så idag en till. De är mjuka och känns som muskelknutor fyllda med gelé. De sitter inte enbart löst i huden, men är inte fast i någon vävnad innanför direkt heller. Vad de är vet jag ännu inte. Men han mår inta bra. Jag mår inte bra. Ingen i världen borde må bra nu...

Han är bara sex år och har fått gå igenom så otroligt mycket. Många kanske tänker att han bara skulle få somna in, att han bara är en hund och att han mår bättre av att slippa lida. Och det är just det. Om han hade riktigt ont, inte åt eller drack, om han aldrig var pigg mer så skulle jag inte tveka fast det är ett sånt hemsk beslut. Men nu är det inte så. Ibland är han min Elvis. Som hoppas bland löven, visar upp sina leksaker, försöker sno min mat och blaskar vatten i hela lägenheten. ibland bara ber han om att få träna, eller busa och just då är han hur pigg som helst.

På torsdag ska jag till veterinären igen. Jag får köra hela vägen från Agebo, men helt ärligt så skiter jag i hur långt det är. Jag vill bara att han ska bli frisk. För vad vore jag utan hund, vad vore jag utan honom. Jag vet att jag måste ta reda på det en dag. En dag finns han inte till och då måste jag gå vidare, kanske med en ny hund och en ny utmaning, en ny vän. Men jag är inte redo för det än. Håll tummarna för oss, för att vi reder ut detta. För att han får några bra år av sitt liv då han slipper vara sjuk. Det finns människor som lever utan hund, men jag tror aldrig jag kan bli en av dem...