Motionsökning för både matte och hund

Nu går vi in i en ny period Elvis och jag. Efter att det äntligen går framåt med hans sjukdom och minskningen av mediciner, så börjar vi nu att röra på oss mer för att se om han kan bygga upp lite muskler och kondition igen.
Första veckan varvar vi med 30-40 minuters promenader i rask takt och ser hur det tar sig uttryck på Elvis gång och flåsandet.

Idag var vi ute en dryg halvtimme både i koppel och i skogen. Elvis blir trött när han springer, men det känns verkligen som om han snubblar mindre i alla fall. Jag hoppas att vi kan bygga upp konditionen och att det ska göra så att hans allmänna ork blir bättre och så att hans andning blir lugnare.

Nästa vecka är det dags att börja med sjukgymnastiken. Det ska bli spännande och lite nervöst, men veterinären har sagt att hon verkligen gör under med hundar som haft problem en längre tid. När vi varit där några gånger och det kanske är dags att gå vidare, så hoppas jag kunna börja på hundsimmet så att han får röra sig i vatten. Dels för att han älskar att simma, och dels för att det är väldigt skonsamt att träna i vatten!

På onsdag ska matte träffa hästen hon kanske ska hjälpa till med nu i nya orten. Elvis kommer att få följa med om allt fungerar bra och han får upp sin kondition. Det ser jag verkligen fram emot. Att springa med hästen blir naturligt för honom eftersom han då slipper långsamma koppel promenader där han måste ta ministeg för att inte dra. Det är också kanon om jag kan rida i lite terräng i skogen så att han får lyfta på benen ordentligt.

Matte skriver nu på sitt examensarbete och Elvis kommer bli bortskämd som har någon hemma hos sig hela tiden. Dock ska jag på anställningsintervju på fredag och kanske, kanske kan jag jobba någon dag i veckan fram tills jag tar examen, vilket hade varit underbart för ekonomin! När det väl blir dags att jobba på heltid (förhoppningsvis) så ska vi fixa hundvakt/dagis till Elvis de dagar då det blir för lång tid ensam hemma. Det finns hundrastare här också som vi hört av oss till och som verkar kanon, så vi får väl se hur vi gör med det...

Närmsta veckan fortsätter vi med promenaderna och kanske tränar vi lite rallylydnad någon dag om vädret håller sig okej. Hoppas ni har det fint! För er som hittar hit, men inte kan anmäla er till nya facebook gruppen "Hundhimlen i Halmstad" så vill jag bara säga att facebook just nu verkar ha problem med sidorna, du kan alltså kanske inte lägga till dig i gruppen. Men hör av dig här eller leta reda på mig på facebook, så löser det sig!

Adjö Växjö...

Det har varit en tuff tid för mig och Elvis och därför har uppdateringarna här blivit desto färre. Nu har vi sagt adjö till Växjö och lägenheten där. Det var med blandade känslor som jag lämnade den tomma lägenheten och åkte till Halmstad. Trots det som varit tufft och riktigt trist i Växjö så har det också funnits positiva saker där för oss. Det var där som jag blev frisk för första gången och började ett mer vuxet liv. Det var där Elvis och jag började träna rallylydnad på riktigt, vi skaffade oss hundvänner och var på utställningar. Vi lärde känna nya hästar och var ute på nya stigar. Vi växte ihop och skapade oss ett nytt hem efter allt som varit tidigare. Vi fick en ny familj och blev fler i lägenheten. Vi förlorade också en familjemedlem och fick bearbeta förlusten av finaste Månsan som fick leva i tretton år innan hon somnade in.

I torsdags var Elvis och jag hos veterinären igen. Han tyckte inte att knölen var något att direkt oroa sig för, även om matte ändå är lite bekymrad. Knölen växer fortfarande och blir hårdare, och jag kommer nog fråga om den igen nästa gång vi är där. Det positiva med besöket var att ultraljudet över urinblåsa och prostata visade sig se helt normalt ut. Inga tjocka väggar eller förstorad prostata, inga onormala tecken i urinblåsa. Bra! Nu ska Elvis börja på sjukgymnastik och så får vi se vad det kan göra för hans gång och snubbligheten, samt om hans muskler i ryggen kan bli bra igen. Jag letar kiropraktor för fullt, men hittar ingen i närheten av oss. Den närmsta som verkar vettig gör besök i Göteborg, vilket trots allt är en bit iväg!

Vi börjar nu minska på kortisonet och kapslarna med medicinen för immunförsvaret har han tagit den sista av. Nu minskar vi kortisonet långsamt och hoppas det fungerar bättre än sist vi skulle sluta med det. Elvis sover fortfarande med skyddet på nätterna och läckandet av urin varierar mycket utan att jag finner någon orsak eller något samband med vad vi gör på dagarna. Det är väldigt frustrerande, men han far i alla fall inte illa av det själv utan verkar helt okej med skyddet på nätterna.

Idag var vi ute i skogen för att gå en sväng. Det var lerigt och väldigt blött, men skönt att vara på plats och lära känna den nya miljön. Ska försöka ta fler bilder och visa lägenheten, Elvis nya stora bur och familjen här hemma. Det kommer finnas mer tid för sånt nu, när jag slipper pendlingen, slutstädning och en massa orosmoment som funnits senaste månaderna. En stor sten föll från hjärtat när jag kommit in i nya lägenheten och insåg att jag bor här nu. En stor med hela familjen. Underbart. Blir Elvis bara friskare och piggare nu är jag världens lyckligaste!

Det finns människor som lever utan hund...

Jag har aldrig riktigt förstått hur det går till. Att leva utan hund. Att inte ha någon som vill gå ut på promenad, någon att träna med och sätta mål att uppnå tillsammans med. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Hur jag skulle kunna lära mig att gå promenad själv, att sova utan att någon suckar i ett hörn och vänder upp magen mot taket och spretar ut tassar och ben i luften. Hur skulle jag vara om han inte finns hos mig, vad skulle jag göra när allt bara blir tungt och jobbigt och svart... Jag vet att det finns andra runt om kring som är "mina" personer. Som stöttar och älskar mig, men det blir aldrig samma sak, aldrig på samma sätt. Det blir aldrig så. Länge har jag bävat för att Marabou ska gå ur tiden och lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Han som genom min svåraste tid lyssnade så snällt på varje ord jag sa. Som följde med mig på den där farliga branten där jag ett tag stod och funderade på om jag skulle orka leva. Han var vaken med mig på nätterna och tröstade mig på kvällarna. Han har på många sätt varit min hjälte och min styrka, och han har lärt mig allt som jag idag kan om hundar och hundspråk och träning. Han är ännu pigg och igång, finaste Marabou.

Nu finns istället en annan oro som inte försvinner. Elvis. Vissa dagar är han sig själv, nästan. Han busar och gör rackartyg, han skuttar och skäller, äter och dricker, sover och myser. I morse hade han nästan inte läckt någon urin alls, han var pigg och såg glad ut, kissade normalt och kunde gå på promenad som vanligt. Dagen innan dess var han en annan hund. Han orkade inte riktigt ut och gå. Han läckte så mycket att han nu använder en slags "blöja" på nätterna, och ute fick han försöka kissa nästan 10 gånger innan det tillslut blev en riktig stråle. Plötsligt utan anledning lägger han sig ner och flåsar som om han sprungit en mil. Hjärtat slår så det syns genom både hud och päls. Vid hjärtat, bröstkorgen, bakom armbågen har jag nu hittat knölar. Föst bara en som var lite större och så idag en till. De är mjuka och känns som muskelknutor fyllda med gelé. De sitter inte enbart löst i huden, men är inte fast i någon vävnad innanför direkt heller. Vad de är vet jag ännu inte. Men han mår inta bra. Jag mår inte bra. Ingen i världen borde må bra nu...

Han är bara sex år och har fått gå igenom så otroligt mycket. Många kanske tänker att han bara skulle få somna in, att han bara är en hund och att han mår bättre av att slippa lida. Och det är just det. Om han hade riktigt ont, inte åt eller drack, om han aldrig var pigg mer så skulle jag inte tveka fast det är ett sånt hemsk beslut. Men nu är det inte så. Ibland är han min Elvis. Som hoppas bland löven, visar upp sina leksaker, försöker sno min mat och blaskar vatten i hela lägenheten. ibland bara ber han om att få träna, eller busa och just då är han hur pigg som helst.

På torsdag ska jag till veterinären igen. Jag får köra hela vägen från Agebo, men helt ärligt så skiter jag i hur långt det är. Jag vill bara att han ska bli frisk. För vad vore jag utan hund, vad vore jag utan honom. Jag vet att jag måste ta reda på det en dag. En dag finns han inte till och då måste jag gå vidare, kanske med en ny hund och en ny utmaning, en ny vän. Men jag är inte redo för det än. Håll tummarna för oss, för att vi reder ut detta. För att han får några bra år av sitt liv då han slipper vara sjuk. Det finns människor som lever utan hund, men jag tror aldrig jag kan bli en av dem...

Lite stressigt och lite tråkigt....

Det är lite svårt att hinna med att skriva, dessutom händer det inte så där jätteroliga saker här hos mig och Elvis när vi är i Växjö. Vi går promenader och tränar lite smått här hemma, annars är det mest vila och mys på madrassen här på golvet, matte är på förskolan om dagarna och städar lägenheten och pluggar på kvällarna.

Förra helgen när mamma och pappa var med i lägenheten i Halmstad fick vi en hel del gjort och det var väldigt mysigt med besök från både föräldrar och fina Marabou. denna helgen var Elins föräldrar och hälsade på. Jag var tyvärr sjuk några dagar och var inte så pigg på att fixa och dona. En hel del blev gjort ändå, och nu är lägenheten nästan klar när det gäller möblering och hyllor. Däremot finns en massa kvar att göra med att packa upp saker på rätt ställe, organisera och planera klädkammare, bokhyllornas innehåll och en massa sånt!

Trots regnet gav sig Elvis och jag ut i skogen i lördags för att röra oss lite och se oss om. Vi kom fram till åsen mitt i skogen igen, verkligen fina rundor där och benen får jobba för att komma uppför backarna. Elvis trivs med att ha nya lukter att nosa på och han kan springa lös nästan hela rundan. Det finns hästar och ännu mera hästar runtomkring, och en mängd ridstigar i skogen som följd på det. Bara att ta en stig och följa den så kommer vi alltid fram någonstans.

Elvis har börjat med kortison igen för att han verkat få mer och mer ont när vi slutade med den. Om några veckor ska vi förhoppningsvis få en tid hos sjukgymnast och veterinär samtidigt så ska vi planera vidare behandling. Imorgon är sista dagen med antibiotika, nervöst och se om kuren han ätit har räckt!

Nu ska vi ut en sväng innan det blir mörkt, sen blir det lite städning och lite plugg innan det är dags att göra alla kvällssysslor och sova! Bara några få veckor kvar här i lägenheten. Skönt, tycker både jag och Elvis!

Jobbiga dagar

Ska inte skriva för utförligt om detta som händer. det är lite för tungt att tänka på och jag har ännu inte riktigt bearbetat allt som händer med fina lilla Elvis än.
I helgen var vi hos Gabriella Rastad som är känd djurkommunikatör. Jag har tidigare varit hos djurkommunikatör med Marabou, men detta vara för rätt länge sedan. Elvis och jag behöver verkligen hjälp och detta kändes som en del i en process för att få honom friskare. Hon var väldigt trevlig och Elvis skötte sig bra, men många saker kom fram som var jobbiga att höra även om jag visste att de var sanna. För er som inte tror på detta med folk som kan prata med hundar så kan jag säga att ni skulle inte tvivla en sekund om ni varit med Elvis och mig där.

Elvis berättade direkt att han visste varför vi var där. Han berättade sedan utförligt om sina sjukdomar, om hur han hade två borrelia infektioner och att han opererats, att vi inte fått någon hjälp hos måna veterinärer, att han haft problem med prostatan och en massa annat. Det tuffaste för mig var att han själv inte kommer ihåg sist han var helt frisk och att han själv tyckt att det känts hopplöst. Han sa att han inte orkar och att det gör honom ledsen. Han sa också att han aldrig tröttnar på att vara ute i skogen, men att han blir besviken eftersom han bara orkar några minuter och sedan får ont och mår dåligt. Han berättar att han känner av sitt hjärta, något jag anat och varit rädd för, men inte fått bekräftat riktigt.

Han berättade om flytten och sa att han inte riktigt förstår hur det ska bli, men han förstår att det ska bli bättre. Han säger att han märkt att det finns mycket mer skog där vi ska bo nu och att han längtar dit. Han förstår också att det ska bli större utrymme och att det inte är i ordning än, men att det kommer att bli bra.

Jag blev ytterst lättad när han sa att han tycket Elin var okej. Han sa att hon hållit en medveten distans först, men att han förstår att hon tycker om honom och att det är bra som det är nu. Att jag skulle hälsa henne det. Han pratade också om sin "husse", om hur han känt sig så sviken och övergiven och han berättade att han förstod att de inte kan ses mer, men att han saknar tiden då det var "vi", även om vi är en ny familj nu. Han sa också att han tyckte hans mage fungerar bäst när jag lagar hans mat, så som jag gör ibland när han verkat väldigt dålig i magen. Det var en av de sakerna jag ville ha svar på.

De detaljer som Elvis berättade var inte bara sanna och otroligt väl beskrivna, utan de gav också en bekräftelse på att vi är på rätt spår nu. han sa att smärtat börjat avta, att han börjat känna sig lite piggare senaste veckorna och att han inte längre känner att han behöver sova bort hela dagarna. Vi kan inte ge upp nu, när han har haft ont nästan hela sitt liv, utan stöd har vi fått kämpa för att bevisa att han faktiskt är sjuk under den där glada och pigga ytan som man först ser när man säger hej till honom.

Det gör så ont att han har levt sitt liv med så mycket smärta och att jag inte lyckats stå upp för honom bättre. Men han har förstått att jag stått på hans sida och försökt så gott jag har kunnat.

Jag älskar honom så otroligt min vackra Elvis. Allt kunde varit annorlunda, men nu är det just såhär. Det spelar ingen roll vad vi tränar eller tävlar i för sport, om vi ens lyckas eller bara busar bort tiden. Jag vill bara inte att han ska må dåligt längre. Vi fortsätter kampen och ska nu följa de tips vi fått och leta reda på en av nordens bästa kiropraktorer för att korrigera Elvis rygg, vi har också fått tips på lite naturläkemedel som tillskott för immunsystem och hjärta, samt att jag ska kolla om vi kan förlänga behandlingen för borrelian efter Elvis egen önskan.

När det mesta av detta är borta ska jag se till att få göra nya prover, kolla hjärta och leder igen. Se till att få ordentlig kontroll av hans gång och hans muskler, sjukgymnastik och övningar att göra så han kan bygga upp sig igen. 6 år är ju ingen ålder på en setter. Inte en setter som heter Elvis i alla fall!

Veckorna går så fort så fort...

För några veckor sedan var det fortfarande sommar, idag inser jag att det verkligen är höst!

Jag har börjat på min nya VFU plats och Elvis har haft lite hundpass mitt på dagarna några dagar för att få komma ut och kissa. Helgen gick åt till att flytta alla möbler och lådor, så nu är vår lägenhet här i Växjö nästan helt tom! Elvis verkade något förvånad över att alla möbler bars ut genom dörren, men som vanligt tar han det hela med ro och bekymrar sig inte i onödan. I går var vi på rallylydnadsträning igen. Elvis har verkligen blivit en helt annan hund. Lugnare och stabilare och verkligen mer koncentrerad. Elvis och jag jobbar vidare på boxen och på att kliva åt vänster och komma till "fel" sida. Vi ska arbeta vidare på att kunna gå fot på den sidan. Dels för att det behövs för att komma vidare i rallylydnaden, men främst för att Elvis verkligen är i behov av att kunna röra sig på alla sätt för att stimulera muskler och hans gång.

Idag var vi hos hästen för att ta en runda i skogen. Elvis fick vara med, han blir så glad av att se hästarna, men han vill inte gärna hoppa ur bilen när den står parkerad mellan hagarna med elstängsel! Vi började rundan med jättefint höstväder, men avslutade med ösregn. Vi galopperade en bra bit hemåt för att skynda på lite, och både Elvis och Snotra verkade tycke det var jätteroligt! När vi väl kom hem var vi rätt blöta och kalla. Nu blir det vila och mys vid tv:n efter att matte packat några saker till helgen och fixat pluggandet färdigt!

Min vovve och jag

Nu är det tidigt på morgonen och jag ska snart iväg och jobba.
Idag blir det förskola med väldigt små barn, och det var längesen som jag var på en småbarnsavdelning. Det ska bli riktigt kul!
Elvis ligger och sover än. Han är nog verkligen trött efter två dagar av träning och ridning.

På onsdagen var det träning med rallylydnadsgänget. Elvis var på fantastiskt humör och fast jag var lite trött så kände jag mig sugen på att sticka iväg och träna. Efter att Elvis börjat med medicinen så har han blivit så cool och fokuserad. Det är som att träna en helt annan hund bitvis. Börjar fundera på om det är cortisonet som gör att han inte har ont någonstans där han brukar, eller om det är antibiotikan som faktiskt fungerat mot borrelian och gjort honom bättre. Till min stora glädje har han i alla fall blivit lugnare och stabilare. Han kan ta egna initiativ igen och kan fokusera på mig när vi tränar. Igår när han sprang med hästen kunde han till och med sitta stilla och vänta bredvid hästen och gå bredvid mig och ta godis från min hand. Det händer nästan aldrig annars.

Veterinären ringde och frågade hur det gick. Vi ska höras igen på tisdag kväll och bestämma vidare. Många problem har faktiskt löst sig, men jag är orolig för att vi, när vi nu börjar minska cortisonet ska märka att det blir sämre igen. I så fall finns tankar om att han har skadat en disk i ryggen när han föll ungefär ett halvår sen på hundträffen. Oron finns också att det är höfterna som blir sämre och sämre, och att det då inte finns så mycket att göra för att han ska bli helt frisk igen! Vi ska också ta ett sköldkörtelprov eftersom det är vanligt för rasen att ha problem med den.

Vad som än händer och även om han måste äta lite medicin för att vara frisk, så får vi anpassa oss efter det. Huvudsaken är att han mår bra. Den dagen han har för ont och blir för dålig för att gå ut på promenader, mysa och hänga med på utflykter, den dagen kommer han att få försvinna bort. För jag är väl medveten om att det inte är något liv för et setter, inte en så ung setter som finaste Elvis.

Just nu är jag bara så lycklig för att jag fått min hund tillbaka. Han är helt enkelt bäst, vad skulle jag göra utan honom?!