Det finns människor som lever utan hund...

Jag har aldrig riktigt förstått hur det går till. Att leva utan hund. Att inte ha någon som vill gå ut på promenad, någon att träna med och sätta mål att uppnå tillsammans med. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Hur jag skulle kunna lära mig att gå promenad själv, att sova utan att någon suckar i ett hörn och vänder upp magen mot taket och spretar ut tassar och ben i luften. Hur skulle jag vara om han inte finns hos mig, vad skulle jag göra när allt bara blir tungt och jobbigt och svart... Jag vet att det finns andra runt om kring som är "mina" personer. Som stöttar och älskar mig, men det blir aldrig samma sak, aldrig på samma sätt. Det blir aldrig så. Länge har jag bävat för att Marabou ska gå ur tiden och lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Han som genom min svåraste tid lyssnade så snällt på varje ord jag sa. Som följde med mig på den där farliga branten där jag ett tag stod och funderade på om jag skulle orka leva. Han var vaken med mig på nätterna och tröstade mig på kvällarna. Han har på många sätt varit min hjälte och min styrka, och han har lärt mig allt som jag idag kan om hundar och hundspråk och träning. Han är ännu pigg och igång, finaste Marabou.

Nu finns istället en annan oro som inte försvinner. Elvis. Vissa dagar är han sig själv, nästan. Han busar och gör rackartyg, han skuttar och skäller, äter och dricker, sover och myser. I morse hade han nästan inte läckt någon urin alls, han var pigg och såg glad ut, kissade normalt och kunde gå på promenad som vanligt. Dagen innan dess var han en annan hund. Han orkade inte riktigt ut och gå. Han läckte så mycket att han nu använder en slags "blöja" på nätterna, och ute fick han försöka kissa nästan 10 gånger innan det tillslut blev en riktig stråle. Plötsligt utan anledning lägger han sig ner och flåsar som om han sprungit en mil. Hjärtat slår så det syns genom både hud och päls. Vid hjärtat, bröstkorgen, bakom armbågen har jag nu hittat knölar. Föst bara en som var lite större och så idag en till. De är mjuka och känns som muskelknutor fyllda med gelé. De sitter inte enbart löst i huden, men är inte fast i någon vävnad innanför direkt heller. Vad de är vet jag ännu inte. Men han mår inta bra. Jag mår inte bra. Ingen i världen borde må bra nu...

Han är bara sex år och har fått gå igenom så otroligt mycket. Många kanske tänker att han bara skulle få somna in, att han bara är en hund och att han mår bättre av att slippa lida. Och det är just det. Om han hade riktigt ont, inte åt eller drack, om han aldrig var pigg mer så skulle jag inte tveka fast det är ett sånt hemsk beslut. Men nu är det inte så. Ibland är han min Elvis. Som hoppas bland löven, visar upp sina leksaker, försöker sno min mat och blaskar vatten i hela lägenheten. ibland bara ber han om att få träna, eller busa och just då är han hur pigg som helst.

På torsdag ska jag till veterinären igen. Jag får köra hela vägen från Agebo, men helt ärligt så skiter jag i hur långt det är. Jag vill bara att han ska bli frisk. För vad vore jag utan hund, vad vore jag utan honom. Jag vet att jag måste ta reda på det en dag. En dag finns han inte till och då måste jag gå vidare, kanske med en ny hund och en ny utmaning, en ny vän. Men jag är inte redo för det än. Håll tummarna för oss, för att vi reder ut detta. För att han får några bra år av sitt liv då han slipper vara sjuk. Det finns människor som lever utan hund, men jag tror aldrig jag kan bli en av dem...

Lite stressigt och lite tråkigt....

Det är lite svårt att hinna med att skriva, dessutom händer det inte så där jätteroliga saker här hos mig och Elvis när vi är i Växjö. Vi går promenader och tränar lite smått här hemma, annars är det mest vila och mys på madrassen här på golvet, matte är på förskolan om dagarna och städar lägenheten och pluggar på kvällarna.

Förra helgen när mamma och pappa var med i lägenheten i Halmstad fick vi en hel del gjort och det var väldigt mysigt med besök från både föräldrar och fina Marabou. denna helgen var Elins föräldrar och hälsade på. Jag var tyvärr sjuk några dagar och var inte så pigg på att fixa och dona. En hel del blev gjort ändå, och nu är lägenheten nästan klar när det gäller möblering och hyllor. Däremot finns en massa kvar att göra med att packa upp saker på rätt ställe, organisera och planera klädkammare, bokhyllornas innehåll och en massa sånt!

Trots regnet gav sig Elvis och jag ut i skogen i lördags för att röra oss lite och se oss om. Vi kom fram till åsen mitt i skogen igen, verkligen fina rundor där och benen får jobba för att komma uppför backarna. Elvis trivs med att ha nya lukter att nosa på och han kan springa lös nästan hela rundan. Det finns hästar och ännu mera hästar runtomkring, och en mängd ridstigar i skogen som följd på det. Bara att ta en stig och följa den så kommer vi alltid fram någonstans.

Elvis har börjat med kortison igen för att han verkat få mer och mer ont när vi slutade med den. Om några veckor ska vi förhoppningsvis få en tid hos sjukgymnast och veterinär samtidigt så ska vi planera vidare behandling. Imorgon är sista dagen med antibiotika, nervöst och se om kuren han ätit har räckt!

Nu ska vi ut en sväng innan det blir mörkt, sen blir det lite städning och lite plugg innan det är dags att göra alla kvällssysslor och sova! Bara några få veckor kvar här i lägenheten. Skönt, tycker både jag och Elvis!

Jobbiga dagar

Ska inte skriva för utförligt om detta som händer. det är lite för tungt att tänka på och jag har ännu inte riktigt bearbetat allt som händer med fina lilla Elvis än.
I helgen var vi hos Gabriella Rastad som är känd djurkommunikatör. Jag har tidigare varit hos djurkommunikatör med Marabou, men detta vara för rätt länge sedan. Elvis och jag behöver verkligen hjälp och detta kändes som en del i en process för att få honom friskare. Hon var väldigt trevlig och Elvis skötte sig bra, men många saker kom fram som var jobbiga att höra även om jag visste att de var sanna. För er som inte tror på detta med folk som kan prata med hundar så kan jag säga att ni skulle inte tvivla en sekund om ni varit med Elvis och mig där.

Elvis berättade direkt att han visste varför vi var där. Han berättade sedan utförligt om sina sjukdomar, om hur han hade två borrelia infektioner och att han opererats, att vi inte fått någon hjälp hos måna veterinärer, att han haft problem med prostatan och en massa annat. Det tuffaste för mig var att han själv inte kommer ihåg sist han var helt frisk och att han själv tyckt att det känts hopplöst. Han sa att han inte orkar och att det gör honom ledsen. Han sa också att han aldrig tröttnar på att vara ute i skogen, men att han blir besviken eftersom han bara orkar några minuter och sedan får ont och mår dåligt. Han berättar att han känner av sitt hjärta, något jag anat och varit rädd för, men inte fått bekräftat riktigt.

Han berättade om flytten och sa att han inte riktigt förstår hur det ska bli, men han förstår att det ska bli bättre. Han säger att han märkt att det finns mycket mer skog där vi ska bo nu och att han längtar dit. Han förstår också att det ska bli större utrymme och att det inte är i ordning än, men att det kommer att bli bra.

Jag blev ytterst lättad när han sa att han tycket Elin var okej. Han sa att hon hållit en medveten distans först, men att han förstår att hon tycker om honom och att det är bra som det är nu. Att jag skulle hälsa henne det. Han pratade också om sin "husse", om hur han känt sig så sviken och övergiven och han berättade att han förstod att de inte kan ses mer, men att han saknar tiden då det var "vi", även om vi är en ny familj nu. Han sa också att han tyckte hans mage fungerar bäst när jag lagar hans mat, så som jag gör ibland när han verkat väldigt dålig i magen. Det var en av de sakerna jag ville ha svar på.

De detaljer som Elvis berättade var inte bara sanna och otroligt väl beskrivna, utan de gav också en bekräftelse på att vi är på rätt spår nu. han sa att smärtat börjat avta, att han börjat känna sig lite piggare senaste veckorna och att han inte längre känner att han behöver sova bort hela dagarna. Vi kan inte ge upp nu, när han har haft ont nästan hela sitt liv, utan stöd har vi fått kämpa för att bevisa att han faktiskt är sjuk under den där glada och pigga ytan som man först ser när man säger hej till honom.

Det gör så ont att han har levt sitt liv med så mycket smärta och att jag inte lyckats stå upp för honom bättre. Men han har förstått att jag stått på hans sida och försökt så gott jag har kunnat.

Jag älskar honom så otroligt min vackra Elvis. Allt kunde varit annorlunda, men nu är det just såhär. Det spelar ingen roll vad vi tränar eller tävlar i för sport, om vi ens lyckas eller bara busar bort tiden. Jag vill bara inte att han ska må dåligt längre. Vi fortsätter kampen och ska nu följa de tips vi fått och leta reda på en av nordens bästa kiropraktorer för att korrigera Elvis rygg, vi har också fått tips på lite naturläkemedel som tillskott för immunsystem och hjärta, samt att jag ska kolla om vi kan förlänga behandlingen för borrelian efter Elvis egen önskan.

När det mesta av detta är borta ska jag se till att få göra nya prover, kolla hjärta och leder igen. Se till att få ordentlig kontroll av hans gång och hans muskler, sjukgymnastik och övningar att göra så han kan bygga upp sig igen. 6 år är ju ingen ålder på en setter. Inte en setter som heter Elvis i alla fall!

Veckorna går så fort så fort...

För några veckor sedan var det fortfarande sommar, idag inser jag att det verkligen är höst!

Jag har börjat på min nya VFU plats och Elvis har haft lite hundpass mitt på dagarna några dagar för att få komma ut och kissa. Helgen gick åt till att flytta alla möbler och lådor, så nu är vår lägenhet här i Växjö nästan helt tom! Elvis verkade något förvånad över att alla möbler bars ut genom dörren, men som vanligt tar han det hela med ro och bekymrar sig inte i onödan. I går var vi på rallylydnadsträning igen. Elvis har verkligen blivit en helt annan hund. Lugnare och stabilare och verkligen mer koncentrerad. Elvis och jag jobbar vidare på boxen och på att kliva åt vänster och komma till "fel" sida. Vi ska arbeta vidare på att kunna gå fot på den sidan. Dels för att det behövs för att komma vidare i rallylydnaden, men främst för att Elvis verkligen är i behov av att kunna röra sig på alla sätt för att stimulera muskler och hans gång.

Idag var vi hos hästen för att ta en runda i skogen. Elvis fick vara med, han blir så glad av att se hästarna, men han vill inte gärna hoppa ur bilen när den står parkerad mellan hagarna med elstängsel! Vi började rundan med jättefint höstväder, men avslutade med ösregn. Vi galopperade en bra bit hemåt för att skynda på lite, och både Elvis och Snotra verkade tycke det var jätteroligt! När vi väl kom hem var vi rätt blöta och kalla. Nu blir det vila och mys vid tv:n efter att matte packat några saker till helgen och fixat pluggandet färdigt!

Min vovve och jag

Nu är det tidigt på morgonen och jag ska snart iväg och jobba.
Idag blir det förskola med väldigt små barn, och det var längesen som jag var på en småbarnsavdelning. Det ska bli riktigt kul!
Elvis ligger och sover än. Han är nog verkligen trött efter två dagar av träning och ridning.

På onsdagen var det träning med rallylydnadsgänget. Elvis var på fantastiskt humör och fast jag var lite trött så kände jag mig sugen på att sticka iväg och träna. Efter att Elvis börjat med medicinen så har han blivit så cool och fokuserad. Det är som att träna en helt annan hund bitvis. Börjar fundera på om det är cortisonet som gör att han inte har ont någonstans där han brukar, eller om det är antibiotikan som faktiskt fungerat mot borrelian och gjort honom bättre. Till min stora glädje har han i alla fall blivit lugnare och stabilare. Han kan ta egna initiativ igen och kan fokusera på mig när vi tränar. Igår när han sprang med hästen kunde han till och med sitta stilla och vänta bredvid hästen och gå bredvid mig och ta godis från min hand. Det händer nästan aldrig annars.

Veterinären ringde och frågade hur det gick. Vi ska höras igen på tisdag kväll och bestämma vidare. Många problem har faktiskt löst sig, men jag är orolig för att vi, när vi nu börjar minska cortisonet ska märka att det blir sämre igen. I så fall finns tankar om att han har skadat en disk i ryggen när han föll ungefär ett halvår sen på hundträffen. Oron finns också att det är höfterna som blir sämre och sämre, och att det då inte finns så mycket att göra för att han ska bli helt frisk igen! Vi ska också ta ett sköldkörtelprov eftersom det är vanligt för rasen att ha problem med den.

Vad som än händer och även om han måste äta lite medicin för att vara frisk, så får vi anpassa oss efter det. Huvudsaken är att han mår bra. Den dagen han har för ont och blir för dålig för att gå ut på promenader, mysa och hänga med på utflykter, den dagen kommer han att få försvinna bort. För jag är väl medveten om att det inte är något liv för et setter, inte en så ung setter som finaste Elvis.

Just nu är jag bara så lycklig för att jag fått min hund tillbaka. Han är helt enkelt bäst, vad skulle jag göra utan honom?!

Hund och Halmstad

Nu är det ny vecka igen.
Helgen har hela familjen spenderat i nya lägenheten, och det har varit jättebra!
Elvis och jag har utforskat lite nya rundor och sett en himla massa hästar. Vet inte om jag nämnt att det finns stall i närheten? Idag märkte jag att det inte bara finns ett eller två stall, vi är Omringade Av Stall!! Det är mysigt och väldigt vackert att gå förbi hästgård på hästgård och känna stalldoft och höra hovar mot vägen. Söker en ny häst att få rida och hjälpa till med här i närheten och det känns ju positivt att redan nu sett så mycket fina hästar och hejat på många ägare också.

På hundsidan är det lite mer tomt. Jag har startat en facebook grupp som jag hoppas ska ta fart som heter "hundhimlen i halmstad" där jag hoppas kunna knyta lite kontakter, för det är inte lätt att hitta hundfolk som är intresserade och aktiva på ett nytt ställe, och jag har ingen lust att betala 1500kr och gå en kurs bara för att träffa folk!

Elvis har börjat med alla mediciner nu och verkar faktiskt bli piggare. Jag tycker att han snubblar mindre och han har inte haft ont någon natt sedan han började med antibiotikan. Det är dock mycket att hålla koll på. Medicintider tre gånger om dagen, täta måltider med "pulver för magen" i, och utgångar ofta. Sen måste jag hålla koll på om han kissar och hur mycket så det varken blir stopp eller börjar läcka igen!

Nu i veckan ska veterinären höra av sig och så ska vi prata om hur vi ska gå vidare. Just nu känns det väldigt positivt, Elvis är mer sig själv och verkar också mycket mer rofylld.

Nu blir det mat och plugg resten av dagen. Mycket som ska hinnas med och fixas denna vecka, och på lördag går ännu ett flyttlass, sedan är gamla lägenheten nästan tom!

Ha det fint!

Att komma ihåg att inte glömma....

Ja, vissa dagar är det lätt att glömma saker som ska göras, speciellt när det är mycket som ska göras och fixas. Har suttit och skrivit ner vilka dagar Elvis ska ha vilken medicin och vilka tider, bara det är rätt krångligt! Jag försöker också att komma ihåg allt jag läser inför tentan imorgon, men är osäker på om något över huvud taget har fastnat. Försöker packa saker som Elin vill ha till sig i lägenheten och försöker också komma ihåg att äta och sova och sånt som man visst också måste göra.

Häromdagen försökte jag packa ner lite av Elvis gosedjur. Han är alldeles för bortskämd och har hur många som helst. Att packa ner dem gick dock inte så bra. Jag la ner en i lådan, han plockade upp den. jag la ner nästa, han kom och hämtade den också. Tillslut låg både Elvis, kissen, kossan och vovven i soffan. Min plan fungerade inte och jag förmådde mig inte till att protestera. Han låg i flera timmar och nafsade, kastade och sniffade på sina djur. man kan inte annat än att fnissa.

Igår var Elvis och jag ute och gick en sväng i skogen och sedan runt reservatet. Han sköter sig så bra lös nu att jag nästan inte kan tro det. Det är verkligen en underbar känsla att kunna ha sin hund lös och bara kunna hojta till när någon kommer och man vill ha in honom till sidan. Jag tror verkligen att knepet ligger i att belöna vid rätt tillfälle och hålla sig positiv. Det handlar också om att kunna bryta sin hunds oönskade aktiviteter och byta ut det mot något önskbart istället. Detta tror jag många glömmer. Hunden får upp ett spår och springer iväg, man hojtar och ryter, skriker på hunden och bygger upp en irritation. När hunden väl kommer emot dig är du fortfarande arg och låter inte alls trevlig att komma till? Elvis och jag har jobbat mycket på att få detta rätt senaste året. Dels för att vi har behövt öva vårt samarbete och vår kontakt, men också för att det blivit allt viktigare att kunna ha honom lös, vid träningar och tävlingar, vid hästen och på hundträffar. Jag har tänkt såhär:
Elvis är för långt bort och jag vill att han ska reflektera över detta själv. Jag stannar och inväntar att han "letar" efter mig. Så fort han vänder sig om så han jag varit jättelycklig och han har kommit till mig! Har Elvis försvunnit efter ett spår har jag sagt nej, en gång men ordentligt. Sedan har jag visat honom något han får göra som utbyte. Typ leta godis på marken, eller busa med någon leksak eller bara få lite bus och gos. Jag ser verkligen klara framsteg bara genom dessa små, små aktiviteter på promenaden.

Kommer aldrig glömma när Anders Hallgren sa på sin föreläsning att vissa hundar tycker det är roligare att gräva eller rulla i lera än att gå en promenad med matte, och det kan ju inte kännas bra... att ha lägre värde än lera och jord för sin hund!? Tänk efter själva, om ni går en promenad med er bästa kompis, och hon bara pratar i telefonen, går helt tyst utan att se på dig eller prata med dig. Om hon går långsamt och suckar eller har på musik i öronen. Nä, inte kul att promenera med henne!!

Ha roligt på era promenader. Gör av med lite energi och gör promenaden positiv. Så kan ni nöjda och glada däcka i soffan när ni kommer hem!